Nu gick det ju som det gick med allt. Som sagt, 14 år är inget jämtemot vad min familj fått gå igenom under en väldigt lång tid. Det känns allt annat än rättvist. För vi får aldrig Joakim tillbaka. Men vi får försöka att tänka att det är bättre än ingenting. Bättre än att han ska gått fri ytterligare en massa år. Nu får vi ju chansen att gå vidare på ett annat sätt. Gå vidare med våra fina minnen av Joakim. Han skulle inte ha vela att vi la ner mer energi på att må dåligt.

Vi måste komma ihåg att alltid uppskatta det vi har nu och istället för att vara arga för att vi känner oss snuvade, så måste vi försöka att glädjas åt den tid man fick istället. Man kan aldrig få tillbaka eller förändra tiden som gått. Så jag skulle vilja be alla människor där ute i bloggosfären, att försöka göra det mesta av er tid här på jorden tillsammans med era nära. Försök att inte lägga för mycket negativ energi på att se bakåt i tiden. Blicka frammåt och gör det bästa av den tid vi har kvar tillsammans. Man vet aldrig när det tar slut.

Med det vill jag bara säga att Joakim kommer alltid finnas i mitt minne. Vissa dagar kommer saknaden att kännas jobbigare än andra. Men jag tänker fortsätta att leva mitt liv så lyckligt jag bara kan. Jag skulle inte vilja att han slutade leva om det hade varit jag som lämnat livet på jorden.

Så kära familj och vänner,

LEV! LEV FÖR VARANDRA. LEV FÖR DET NI HAR KVAR. ♥