Detta är en lång historia, så jag tänker att jag delar upp den lite. Både för min och er skull 😅

Så länge jag kan minnas har jag haft problem med magen. Jag vet att jag redan vid 11-12 års ålder lämnade avföringsprover pga att jag hade blod i avföringen. Massor av prover togs men de visade inget, och då vet vi ju alla att inget är fel 🙄

2009 (dvs när jag var 18 år) gjorde jag min första endoskopi, som inte visade något. De såg inga förändringar. Därefter genomgick jag en graviditet och hade under den tiden inga symtom alls. Detta är något jag i efterhand förstått är ganska vanligt. Däremot blev jag betydligt sämre ganska snart efter att sonen fötts, något som också är vanligt. Jag tror (men det kan ingen förstås veta) att det var all stress efter graviditeten som gjorde att sjukdomen blossade upp ordentligt. Än idag finns ingen fastställd orsak till Crohns, utan man misstänker att det är flera olika komponenter som bidrar. Men är det något jag märkt under åren så är det hur sjukdomen reagerat på just stress och dåligt psykiskt mående.

Under 2010 gick jag ner väldigt mycket i vikt, men då trodde jag att det berodde på att jag mådde dåligt. Jag såg det heller inte som något negativt, då jag alltid haft en väldigt negativ relation till min kropp och levt med ätstörningar till och från sedan högstadiet. Jag hade mer och mer blod i avföringen och mycket problem med smärtor. Jag blev även väldigt begränsad rent fysiskt, för jag behövde alltid ha nära till en toalett. Om det tryckte på var det fråga om sekunder, så detta resulterade i att jag undvek många platser. Jag tappade energi och ork, och till slut fanns det bara tillräckligt för att ta hand om min son.

2011 påbörjades en ny utredning, en mer utförlig sådan denna gång. Jag lämnade typ hälften av mitt blod i provrör (obs:ironi) och det gjordes både magnetröntgen, endoskopi och gastroskopi. För er som inte vet vad detta innebär så är endoskopi när man går upp med en kamera till tjock- och tunntarm via ändtarmen. Gastroskopi går man ner med kamera i magsäcken via munnen. Till slut kunde man konstatera Ulcerös Kolit och Proktit. Den förstnämnda är en kronisk sjukdom som orsakar inflammation i tjocktarmen, och den senare samma sjukdom fast i ändtarmen. Mediciner sattes in och jag skulle testa hur jag reagerade på dessa.

Jag vill bara förvarna här, för dessa kommande åren mådde jag inte så bra och minns inte jättemycket. Därför kan jag bara måla upp bilden i ganska stora penseldrag.

Efter detta testades en mängd olika mediciner eftersom ingenting verkade hjälpa. Kortison sattes in och det funkade ganska bra så länge jag stod på höga doser, men när jag försökte trappa ut blev jag bara sämre. Vi testade starkare mediciner men ingenting hjälpte. Jag var sjukskriven till och från i många år och åkte in och ut från sjukhuset hela tiden kändes det som. Jag blev inlagd emellanåt för att försöka få bukt på inflammationen, men oftast fick jag sådan hemlängtan att jag åkte hem i förtid.

Sommaren och hösten 2014 stod jag på extremt höga doser av både kortison och smärtlindring, tillsammans med andra mediciner som skulle hjälpa. När jag åt som mest åt jag 28 tabletter per dag. Jag låg i stort sett bara i sängen hela dagarna då jag blev väldigt påverkad av medicinerna, men bättre blev jag inte.

Bild från sommaren 2014. Lite rund om kinderna av kortisonet.