Första gången jag såg Grabben tyckte jag han var enorm, och jag blev orolig att jag tog mig vatten över huvudet. Jag hade aldrig haft en ambull tidigare och denna gång var det på fodervärdsavtal, så det skulle krävas en hel del av mig också. Var jag redo för det?
Det tog lite tid innan vi kom in i våra nya roller, innan vi hittade fram till varandra. Men ju mer vi tränade, ju mer jag hade med Grabben på allt jag tog mig för, desto tryggare blev han i vår relation och därmed i miljöerna jag tog med honom till.
Vi litar på varandra, och stöttar varandra. Han finns alltid där, även då jag inte vill det 😂 Aldrig längre bort än att han kan känna av min sinnesstämning, mitt behov av honom. Och om han är osäker på hur han ska bete sig i en situation räcker det med en blick på mig för att jag ska hjälpa honom rätt.
Nu är vi inne på tredje året ihop och jag ber varje dag för att vi ska få mååånga fler år tillsammans. Det går inte en dag utan att jag skrattar åt den här token.
Jag är så oerhört tacksam för att jag fått möjligheten att dela en del av mitt liv med honom. För att jag fått träffa min once in a lifetime-hund. För att han (nästan) alltid matchar min energi, och kan ligga och snarka i sängen så länge det krävs – bara han får vara med mig. För att han alltid är på gång när jag vill testa något nytt. För att han alltid gör sitt bästa. För att han alltid har min rygg, och för att han alltid får mig att känna mig trygg. ❤️
