Kategori: Vardag (Sida 1 av 5)

7 juli 2024 – long time no see

Känns som en evighet sen jag uppdaterade här. Ber om ursäkt för det, min hyperfixering har gått vidare någon annanstans och jag har varit väldigt omotiverad och haft svårt att hitta något att skriva om.

Men det har också skett mycket i livet på kort tid, så tänker att jag kan lika gärna uppdatera här angående det, som på Facebook eller Instagram. 🙂

Till att börja med var jag på gastroskopi den 27/6, efter att återigen ha åkt in akut med buksmärtor och kräkningar. Gastron visade att jag hade magsår, vilket jag omgående började med antibiotika och omeprazol mot. De tog även vävnadsprover för att undersöka om Crohnsen är aktiv i magsäcken, även om de inte kunde se några tecken på det via kameran. Svaret på de proverna kommer inom 6-8 veckor. Antibiotikakuren var på en vecka, men då jag inte var bättre efter det skulle jag fortsätta med omeprazol i tre veckor till.


Om vi bortser från magen har det även skett mycket annat i livet. Jag har börjat som timvikarie på ett SIS-hem och kommer fr.o.m. v. 34 att jobba fast som behandlingspedagog där! Äntligen ska jag få använda mig av mina kunskaper från utbildningen. Äntligen känns de tre åren, då jag slet som ett djur för att få ihop livet och få en examen, inte bortkastade. Äntligen ska jag få jobba med det jag vill!

Kanske finns de som läser här som inte har koll på min akademiska historia, men jag tog alltså en kandidatexamen i Utredningskriminologi vid Högskolan i Gävle 2021. Sedan dess har jag letat efter en passande arbetsplats, där jag inte släcker bränder utan snarare förekommer dem. Det är min dröm och min förhoppning med min utbildning, och lyckas jag förebygga bara en brand så har det varit värt det ❤️

Livet går faktiskt åt rätt håll! Även om det går lite framåt och lite bakåt så rör vi oss ändå, sakta men säkert, i rätt riktning ➡️ Nu vägrar jag stanna!

Ha de gött, haaj!

22 juni 2024 – Midsommar

Midsommarhelgen började med jobb. Därefter åkte vi upp till extrapappa Micke och åt god mat, åkte raggarbil, åt lite mer, tog en tur med moped och fyrhjuling innan vi trötta och nöjda rullade hemåt. Jag som hade varit vaken sedan 04 var helt slut och slocknade som ett ljus, för att vakna vid 02.30 och ha tvärstopp i tarmen. 🙄

Det är så himla konstigt, för det finns ingen rimlighet i vad som skapar stopp. Igår åt vi kött, potatissallad och jordgubbstårta. Det har aldrig varit några problem förut. Men häromdagen när jag åt en halv burk ananas var det inga problem. Kanske har det att göra med hur mycket vätska jag fått i mig under dagen, eller om jag varit stressad osv, jag vet inte.

Låg i alla fall och varvade kramper med magmassage till 06 imorse, så när det var dags att gå upp till jobbet vid 10 insåg jag att det inte skulle gå. Fick ta in vikarie och ligger fortfarande i sängen. Vågade pröva äta lite nu, får se vad magen säger.

På torsdag har jag i alla fall fått tid för gastroskopi. Lyckades ringa och tigga till mig en tid snabbt 😅 Är ju egentligen sjukt att man ska behöva ringa och tjata till sig saker inom sjukvården, men tyvärr är det min erfarenhet av alla dessa år. Står du inte på dig så händer ingenting.

Förhoppningen med gastroskopin är som sagt att ta reda på om det är magsår eller Crohnsen som är aktiv i magsäcken. Om inget av det visar sig vet jag inte riktigt vad planen är. Eventuellt kunde man göra en magnetröntgen och jämföra med tidigare, för att ta reda på om det skapats ärrvävnad eller något annat som gör att det blir trångt.

Nu ska jag vila lite till så jag orkar jobba imorgon ❤️

Ha de gött, haaj!

18 juni 2024 – När man bara vill ha en omgiv…

Ni vet sådana där dagar när man bara undrar varför man gick upp ur sängen imorse…

Till den här dagen vill jag bara säga: bättre kort! Omgiv!

Dagen började med att jag skulle ta en långpromenad i skogen med Grabben. Det var fint väder och solen sken. När jag satte mig i bilen stod regnet som spö i backen.

Efter promenaden svängde jag förbi jobbet en sväng. När jag backade ut därifrån kom det en bil från vägen som svängde in precis bakom mig, vilket resulterade i att jag smällde rakt in i sidan på den. Jippie! Min bil fick bara ett litet skrapmärke, men det var värre med den andra… 🤦🏻‍♀️

Nåja, ringde försäkringsbolaget och löste den situationen innan jag sprang in på affären. Drog ner rutorna lite eftersom Grabben var med i bilen. Väl inne på affären blev jag stående och prata med flera olika personer vilket gjorde besöket längre än vanligt. När jag kommer fram till kassan ser jag hur det återigen hällregnar… Och mina rutor var nere. Så det var bara att åka hem med en dyngsur, repad bil och låsa in sig hemma.

Nu tänker jag inte göra nånting mer idag som kan gå fel.


I övrigt tänkte jag uppdatera lite kring min kära mage som aldrig kan va bra.

I fredags hade jag telefonkontakt med min läkare. Han sa att det kan vara magsår, och det kan vara Crohnsen som satt sig i magsäcken. Det är inte så vanligt, men jag har haft det förut så det är inte omöjligt. Det kan de i så fall se på den planerade gastroskopin, och då kan vi sätta in behandling.

Om det inte är det så är det lite klurigare att få reda på vad som är fel. Om det blivit ärrvävnad kring tunntarmen efter den senaste operationen är det inget de kan se vare sig med kamera eller magnetröntgen. Då behöver man i så fall öppna upp och kika. Så det håller vi tummarna för att det inte är, helt enkelt.

Så först på tur står gastroskopi, vi får väl se när den blir av med tanke på strejker och allt som är just nu. 🙄

Ha de gött, haaj!

7 juni 2024 – uppdatering och uppgiven

Tänkte jag skulle uppdatera om besöket på akuten. Jag fick en gastric cocktail på morgonen som hjälpte, vilket gjorde att vi misstänker magsår. Jag har fortfarande ont från magsäcken och får inte behålla mkt av det jag stoppar i mig tyvärr. Kontaktade min läkare i onsdags via mail och fick svar idag om att han skickat remiss för gastroskopi och att vi har en telefontid till veckan.

Jag har verkligen försökt tänka mig för när det kommer till mat och dryck, jag dricker inget kaffe och äter bara ”snäll” mat. Ändå får jag ont så fort jag äter och kräks upp det igen. Idag har jag i alla fall orkat jobba, men nu när jag kom hem blev jag så himla uppgiven.

Är det meningen att det ska vara såhär? Att jag ska behöva välja mellan jobb eller fritid? Nu efter jobbet var jag trött, frusen, hungrig och hade ont. Blir väl sängliggande resten av dagen. Och så gissar jag att det blir nu, tills vi fått bukt med detta.

Jag är så less på att det alltid ska va något. Att det aldrig bara kan få finnas en längre period där jag inte märker av den här j*vla sjukdomen. Jag är 33 år, men jag känner mig som 83. Jag vill orka hitta på saker med min son, ta en långpromenad med hunden eller umgås med vänner efter en arbetsdag. Men det är helt uteslutet!

Jag behövde bara få gnälla av mig lite… Ingen fara, imorgon kommer humöret va bättre igen, tills jag kraschar på eftermiddagen på jobbet 😅

Ha de gött, haaj!

1 juni 2024 – och så kom sommaren…

Solsken + ledig helg = fantastiska utsikter. Men så skulle jag ju prompt förstöra allt med alkohol 😬

Jag har insett att jag nog inte är gjord för alkohol. Rent mentalt. Min hjärna är inte konstruerad för att med rusningsmedel förstärka alla känslor, för den är redan högkänslig. Om jag är på en bra, lugn och behaglig plats i livet så har alkohol en tendens att göra mig liite för kärleksfull, omtänksam och givmild. Om jag är på en stressig, psykiskt påfrestande plats i livet så.. Ja, ni fattar själva.

Jag har ofta tre olika personer jag blir på alkohol. Den första är den överkänsliga, gråtmilda lilla flickan som kan tolka en blick fel och därefter gråta en hel kväll. Den andra är den arga, störande tonåringen som också kan tolka en blick fel, men som reagerar med full blown madness. Hon dyker lyckligtvis inte upp lika ofta nu för tiden. Den tredje är den djupa, inkännande gamla modern som kan ha djupa samtal om livet med en komplett främling, blir ofta bästa vän med någon hon aldrig träffat tidigare, eller kär i någon som sa något snällt under kvällen.

Många gånger dyker samtliga av dessa personer upp under en och samma kväll. Ibland kan det gå hur bra som helst, men under perioder som den jag befinner mig i nu, där jag under en längre tid behövt dra ett väldigt tungt lass rent psykiskt, så bör jag helt enkelt inte blanda in alkohol. Det kan man ju tycka att jag borde ha lärt mig vid 33 års ålder, men av någon anledning så tänker jag varje gång att ”denna gången kommer det gå bra. Jag kommer att kunna sluta dricka när jag är på topp och dricker jag för mycket ska jag gå hem”. Så blir det förstås aldrig.

Alkohol är idag en så otroligt stor del av det vuxna sociala livet att man sällan ifrågasätter det. Klart vi ska ta några glas vin när vi ändå ses. Klart vi ska dricka om vi ska träffa vännerna. Men kanske det inte är så klart för alla? Kanske är vi väldigt många som egentligen borde hålla oss borta från alkoholen? Kan vi över huvud taget det? För vad vore egentligen livet utan alkohol?

Nu är det här dagen efter en utekväll, som var bra fram tills jag drack den där sista ölen och blev den lilla flickan som inte klarar av en motgång. Lyckligtvis befann jag mig bland vänner som insåg att jag bara behövde åka hem och sova lite ❤️ Så idag är det klart att jag har alla de här insikterna, för idag känns det inte värt det. Idag har jag sovit halva dagen och därefter inte gjort ett dugg nytta. En hel dag till spillo, med andra ord. Men nästa gång någon frågar om en utekväll kommer jag att ha glömt hur ovärt det var. Då kan jag förhoppningsvis gå tillbaka hit och läsa alla mina kloka insikter, men högst troligt kommer det inte hända. 🤷🏻‍♀️

Har du eller känner du någon som kanske borde avstå alkoholen ibland?

23 maj 2024 – periodare och hyperfixering

Jag är en periodare av rang. På alla möjliga sätt. Det vet jag och har lärt mig leva med. Men det kan bli påfrestande på min omgivning, har jag insett med åren. Jag kan bli väldigt intensiv angående något speciellt, tjata hål i huvudet på andra om det för att en dag bara släppa det helt.

Som när jag startade den här bloggen, är ju bara ett av alla exempel. Jag var flitig med inlägg, gjorde reklam för bloggen på alla möjliga sätt och försökte ständigt hitta bra innehåll. Sen en dag tröttnade jag. 🤷🏻‍♀️

Eller när jag kom på att jag skulle bygga en hinderbana till hunden. Jag sparade ner hundratals bilder på olika hinder, hade ritningar i telefonen och listor på vad jag behövde ordna. Jag fick tag på en del grejer, men sen en dag hade jag tröttnat och inget mer hände med den. 🤷🏻‍♀️

Jag har förstått att det kallas hyperfixering. Jag kan även hyperfixera på personer, och det blir väldigt jobbigt för både mig och den personen. Ofta av det andra könet… Och det kan orsakas av vad som helst egentligen, från en dag till en annan, och bli väldigt intensivt en period för att sen bara helt försvinna. Detta gör mig till en ganska svår person att dejta. För jag hyperfixerar, och sen är jag klar med den personen.

Under en sådan period har jag ett väldigt stort behov av att prata med personen, jag är social, energisk och behöver knappt någon sömn eller mat så länge jag får någon typ av bekräftelse från den här personen. Jag lever på dopaminet som bekräftelsen ger mig. Och sen, när dopaminet slutar ge mig kickar, så tar jag det som att intresset svalnat och jag bryter kontakten. Inte särskilt hälsosamt, men jag tänker att första steget är att bli medveten om det.

Så hur ska jag hantera det här? Det första är ju att hela tiden påminna mig själv om att dopaminruschen jag får inte är detsamma som förälskelse eller kärlek. Och det innebär ju att bara för att dopaminet försvinner så betyder inte det att mitt intresse för personen svalnat. Men om personen inte har förståelse för den här svängningen i mitt beteende så kan det lätt uppfattas så. Jag har helt enkelt inte samma starka behov av bekräftelse, och det kan såklart i sin tur skicka signaler om att jag inte längre är intresserad. Det kan leda till att personen tar ett steg tillbaka, och rusar jag åt andra hållet. Eftersom jag är livrädd för att bli sårad, så om jag bryter först så hinner inte den andra personen att såra mig.

Hyperfixering påverkar egentligen inte mitt liv negativt annat än när det kommer till just relationerna. Att jag får nån idé om att renovera ett rum men hinner tröttna innan jag ens börjat med något praktiskt skadar varken mig eller någon annan. Men att jag inte kan hantera mina känslor när det kommer till relationer har trots allt gjort att jag varit singel i 7 års tid. För att jag låtit dopaminet och rädslan för att bli sårad styra. Det planerar jag att försöka ändra på. Jag vet inte riktigt hur än bara. 😅

Fler som upplever detta? Och som hittat verktyg för att hantera det?

Kan vi prata om…

Stenåldersgubbar?

Häromdagen hade jag en kund på jobbet, en herre på 80+ som ropade åt mig från en hylla med biltillbehör. Han sa åt mig att skicka dit en ”pojke” för han behövde hjälp med olja… Behöver jag säga att jag inte ropade dit någon jä*la pojke. Jag stampade dit, beslutsam om att motbevisa hans förutfattade meningar. Han litade inte på ett ord jag sa och ifrågasatte allt, men efter många om och men tog han den olja jag rekommenderade. Han sa tom ”det var tur du sa emot mig”.

Jag diskuterade detta fenomen med en kompis häromdagen. Dvs att anledningen till att jag vägrar dejta någon här i dalen är för att alla lever kvar på 1800-talet. Kvinnan ska stå bakom spisen, vid disken och ta hand om ungarna. Det rimmar dåligt med min livsstil, och jag kommer aldrig mer vara någon jäkla husmor åt en bortskämd karl.

Det jag vill diskutera är själva fenomenet, det faktum att Stöllet inte är den enda platsen på jorden där dessa stenåldersvärderingar lever kvar. Jag har personligen varit väldigt noga med att uppfostra min son annorlunda. Han ska inte tro att jag, bara för att jag är kvinna, ska sköta allt i hemmet. Han får bannemig lära sig diska, tvätta och städa själv, och han får lära sig att män och kvinnor är jämställda. Men jag vet ju att både tjejer och killar i hans ålder får lära sig just dessa värderingar, eftersom det är så det ser ut hemma. Pappa kommer hem från jobbet till dukat bord, efter maten går han och ser på TV medan mamma tar disken och nattar barnen. Tyvärr!

Hur kommer det sig att det är så mycket svårare att avvänja män på landsbygden det här beteendet? Hur förändrar man normen? Varför ses starka, självständiga kvinnor som något hotfullt och maskulint?

Tack för mig.

6 maj 2024 – sjuhundrafemtioelfte gången

Idag fick jag (återigen) gå hem tidigare från jobbet, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Smärtlindringen jag fick utskriven i torsdags är slut, och jag har fortfarande så ont att det inte funkar att jobba utan den. Jag har fått tid hos gyn i Karlstad imorgon. Inte ett dugg trött på att åka genom den här dalen nu…

Jag har insett att det nog är något med hormonerna som spökar, och som gjort det ett tag. Jag har ju tappat så kopiöst med hår och fått finnar/plitor i ansiktet under en längre tid. Trodde först det berodde på Crohnsen, men när man ska lyckas ha all skit som finns är det inte lätt att veta vad som beror på vad. Det är klart, smärtorna skulle förstås också kunna vara Crohnsen, men det känns mer kopplat till äggstockarna.

Sist jag var hos gyn pratade de på att operationen kan ha orsakat nervsmärtor, och att de kan behandlas på andra sätt. Om det hjälper att spiralen är bytt vet vi ju inte än eftersom det troligen tar uppemot en månad för att den ska ge full effekt.

En annan grej de tipsade mig om på gym, som jag inte visste fanns tidigare, är att man kan ansöka om att få ersättning från första sjukdagen från Försäkringskassan, dvs ingen karensdag, när man har en kronisk sjukdom som ofta orsakar att man behöver va hemma från jobbet. Så det har jag ansökt om nu, ett tips till alla er andra där ute med kroniska sjukdomar!

Nu ska jag vila resten av dagen och hoppas på att de hittar vad som är fel imorgon.

En hymn till William

När jag ändå är igång och hyllar de i min närhet går det ju inte att inte nämna William. Min största stolthet, min bästa vän och min största kärlek. Den finaste, mest omtänksamma, kärleksfulla och roliga människa jag vet. Han som kom som en ängel skänkt från ovan och räddade mig för nästan 15 år sedan, och som räddat mig varje dag därefter. Han som är anledningen till att jag orkar gå upp varje morgon.

Det var inte många som hade några höga tankar om vare sig dig eller mig när du föddes. De trodde att ännu en tonåring hade fått barn och det skulle bara bli en strulig buse av dig. Att du dessutom växte upp utan en pappa förstärkte bara den bilden. Jag lyckades inte ens hålla ihop familjen, hur skulle jag kunna uppfostra ett barn? Tji fick de! Idag har du som 14-åring åstadkommit mer än vad många andra gör på en hel livstid. Du är engagerad och brinner för bygden, för barnen och för fotbollen. Du är en förebild för många, och du kommer att kunna gå precis hur långt du vill. Lova att du alltid fortsätter att lyssna till ditt hjärta och gör det du brinner för ❤️

Jag är så omåttligt stolt, och att höra att jag lyckats bra med dig är den största och finaste komplimangen jag kan få. Det är min största bedrift här i livet. Lyckas jag inte med något annat så vet jag åtminstone att du blev en människa med ett hjärta av guld, fylld av empati och kärlek. Någon som man kan lita på. Tack för att jag fortfarande får hänga med dig 🥰❤️

5 maj 2024 – en helg med påfyllning

Denna helg har jag verkligen varit i behov av energipåfyllning. De sista dagarna innan helgen kände jag mig allmänt lättretlig, irriterad och negativ. Inte en känsla jag vare sig är van eller tycker om. Jag har också haft ont sedan spiralen sattes in, vilket inte heller hejar på humöret något vidare. Så jag insåg att helgen behövde fyllas med aktiviteter och människor som ger energi.

Därför bjöd jag hem lite bra folk på grillkväll på lördagen, och hade en kanondag med fint väder, skogspromenad innan det 👌🏼 fredagen tog jag en lång, härlig promenad med Grabben efter jobbet. Skogen är verkligen vad jag behöver för att varva ner och ladda batterierna.

Idag har jag och Grabben haft cykelpremiär innan vi fick besök av syster med barn, och nu ska jag bara ta det lugnt resten av dagen utan en massa måsten. 🙏🏼

Så idag är jag bara tacksam för att jag får ha så många fina människor i mitt liv, som jag kan andas ut med och som ger mig kraft och energi att resa mig upp igen när jag ligger ner. ❤️ Ni är guld värda!

Ska även försöka tagga till lite inför kommande helg också. Ambull-helgen i Västerås står för dörren och vi ska väl försöka spurta i mål rent fysiskt 😂 Jag ligger efter som satan i träningen med Grabben och det får bara bli som det blir. Jag ser i alla fall väldigt mycket fram emot denna helg och är säker på att den blir toppen, oavsett vilka resultat vi tar med oss hem 🙏🏼

« Äldre inlägg

© 2024 LifeasIknowit

Tema av Anders NorenUpp ↑