Idag är det nästan 10 månader sedan rektumamputationen. Tänkte därför ge er en liten sammanfattning på hur livet sett ut, skillnader innan och efter, samt lite tankar och funderingar jag haft under denna tid.
Det första som slår mig när jag tänker tillbaka på första tiden efter operationen är hur fort man glömmer smärta. Både fysisk och psykisk. Jag vet rent logiskt att jag hade så jävla ont och mådde så fruktansvärt dåligt de första dagarna efter operationen, så till den grad att jag bara låg och grät och bad både syrran och pappa att komma dit. Även om jag var i så dåligt skick att jag inte orkade prata med dem så behövde jag dem bara där, nära, som en trygghet. Jag var så besviken och ledsen över bakslagen, över att jag trott att allt skulle bli så mycket bättre och så blev det så mycket sämre. Jag hade skyhög feber och extrem vätskebrist, och allt eftersom de pumpade mig full med vätska och antibiotika så mådde jag lite bättre.
De medicinska komplikationerna har jag skrivit om i ett annat inlägg, så är ni intresserade av det får ni leta upp operationsberättelsen.
Själva såret där bak läkte snabbt, ingången för dränaget tog lite längre tid men så småningom kunde jag sitta normalt igen – tänk va man uppskattar att kunna sitta utan kudde! Och sedan dess har jag aldrig upplevt något obehag därifrån! Det är faktiskt som om jag alltid haft en barbierumpa 😂🤷🏻♀️
Jag hade ju också ett antal sår på magen som behövde läka, och de läkte över förväntan tyckte läkarna. De tog bort agrafferna och stygnen på Lucia, när jag låg inne för nytt dränage. De kan fortfarande vara lite ömma ibland, framförallt ett särskilt som jag tror hamnade mitt i ett gammalt ärr. I övrigt känner jag inte av dem heller, även om de inte är så snygga.
En sak som ingen pratade om innan var fantomsmärtor. Jag visste inte att man kunde få det av organ inne i kroppen, men det är tydligen inte helt ovanligt. Dessa smärtor innebär att jag får ont och en tryckande/pressande känsla från baken (där ändtarmen satt förut) som om jag skulle behöva gå och tömma den så som jag gjorde ofta på slutet. Det kan tydligen bero på att jag gått med den smärtan så länge, så det tar tid för hjärnan att ställa om. Jag läste någonstans att personer som exempelvis förlorat en arm eller ett ben kan använda en spegel för att lura hjärnan att kroppsdelen är där, och då brukar smärtan försvinna. Jag var dock lite osäker på hur jag skulle applicera det tricket på min åkomma 🙈
Under våren började jag känna av smärta i magsäcken och sökte vård för detta x antal gånger. Till slut lyckades jag tjata mig till en gastroskopi då jag var säker på att det var magsår, och det visade sig ju stämma. Jag behandlades med antibiotika som såklart ställde till det i resten av magen, så till den grad att vi trodde det kunde vara sjukdomen som blivit aktiv igen. Lyckligtvis lugnade det ner sig efter några månader med omeprazol.
Men för 2-3 månader sedan började en ny smärta ta form. En väldigt lokal punkt som gjorde oerhört ont. Till en början var det definitivt hanterbart, men ju längre det gick desto mer kände jag av den. Jag kontaktade gyn då jag trodde det var endometriosen, och de skulle ta upp det för diskussion under sitt månatliga möte i slutet av september. Dock blev smärtan såpass kraftig att jag till slut fick söka akut. Det gjordes en ultraljudsundersökning som inte kunde förklara smärtan, och jag flyttades därför till kirurgen.
Där trodde de sig veta vad det var: ACNES. Aldrig hört? Oroa dig inte, det hade inte jag och ingen av sköterskorna jag pratat med efter heller. Men det är tydligen nervtrådar i bukväggen som hamnar i kläm. Behandling? Lokalbedövning. Så de satte lokalbedövning och skickade hem mig innan de hunnit dra ur nålen i stort sett. Jag åkte hem och började känna av det igen efter 2-3 dagar. Åkte in akut fjärde dagen då det blev outhärdligt igen. Fick ny spruta och smärtlindring med mig hem för att klara morgondagen om det inte skulle hjälpa. Jag klarade morgondagen, men igår när jag höll på i hundhuset blev jag plötsligt fast där då jag inte kunde resa mig upp pga smärtorna.
Pappa och William försökte hjälpa mig men vi gick bet, och fick till slut ringa ambulansen. De tyckte det var en rolig erfarenhet, det var första gången de jobbat i ett hundhus 🤷🏻♀️ Tur man kan bidra med något 😅 Åkte in till akuten, fick ny spruta och en ny tid bokad för ny spruta om en vecka. Det gick till idag.
Jag ligger nu på akuten för fjärde gången på en vecka, och nu finns tydligen en misstanke om att operationen för snart 10 månader sedan är orsaken till smärtorna. Denna gång har jag sagt att jag inte åker hem innan de hittat en långsiktig lösning, för såhär tänker jag inte hålla på. Vi får väl bara se hur lång tid det tar, det är så fullbelagt så korridorerna är fulla (jag inkluderad) och det tar över en timme för dem att komma på larm… 🤦🏻♀️
Men för att runda av lite där jag började: visst är det fantastiskt hur kroppen fungerar? Sånt den inte klarar av att minnas raderar den. Jag kan inte längre minnas hur jag kände, hur jag mådde, de första veckorna efter operationen. Man minns inte smärtan, även om man vet att det gjorde ont. Lite som att föda barn. Hade man kommit ihåg hur ont det gjorde hade inga fler barn fötts i världen 😅
