Författare: admin (Sida 1 av 9)

Att dela livet (och sjukdomen) med nån

En annan sak jag tänkt på när jag legat här i korridoren på akuten är att alla är här med någon. Alla har en partner med sig som står bredvid och stöttar, håller handen, rättar till filtar, hämtar vatten… Och jag inser att jag aldrig haft det så. Jag har kört det här racet själv, från start. Jag hade ingen hos mig när det var dags för akutoperation då jag fick stomin. Ingen som väntade i något väntrum någonstans på att operationen skulle bli klar. Ingen som höll min hand när jag vaknade. Varken under den operationen eller rektumamputationen.

Jag säger inte att jag inte har något nätverk, jag har helt fantastiska vänner och familj som funnits där på det sätt som varit möjligt, som hjälpt mig rent praktiskt med barn och hund, som skött logistiken på hemmaplan när jag varit borta. Som suttit vid min sida när det varit möjligt. Det vet jag. Men tänk om man hade haft någon att dela allt med. Som verkligen förstod, för att han hade varit med i varje steg.

Men att jag åker till akuten är sådan vardagsmat idag så det är ingen som följer med mig längre. Och det är helt fine! Det är ingen som kan följa med varenda gång jag måste åka in. Jag förstår det. Och det har nästan alltid varit så. Ändå kan jag sakna något jag aldrig haft.

Samtidigt känns det inte rätt att vilja dra någon med sig i det här. I denna cirkus som är mitt liv, med nya åkommor hit och dit. Jag förstår att vem som helst hade tröttnat. Och så läser jag såna här citat, där man istället måste spela den där rollen som frisk hemma. Den man alltid måste spela ute bland folk. Den man inte kan visa andra, för att man då blir en belastning. Den som svarar ”det är bara bra” när någon frågar hur man mår. Den som ler trots konstant smärta.

Men kanske, bara kanske, rätt person ändå hade orkat stå kvar.

Kanske.

10 månader post op och nya komplikationer

Idag är det nästan 10 månader sedan rektumamputationen. Tänkte därför ge er en liten sammanfattning på hur livet sett ut, skillnader innan och efter, samt lite tankar och funderingar jag haft under denna tid.

Det första som slår mig när jag tänker tillbaka på första tiden efter operationen är hur fort man glömmer smärta. Både fysisk och psykisk. Jag vet rent logiskt att jag hade så jävla ont och mådde så fruktansvärt dåligt de första dagarna efter operationen, så till den grad att jag bara låg och grät och bad både syrran och pappa att komma dit. Även om jag var i så dåligt skick att jag inte orkade prata med dem så behövde jag dem bara där, nära, som en trygghet. Jag var så besviken och ledsen över bakslagen, över att jag trott att allt skulle bli så mycket bättre och så blev det så mycket sämre. Jag hade skyhög feber och extrem vätskebrist, och allt eftersom de pumpade mig full med vätska och antibiotika så mådde jag lite bättre.

De medicinska komplikationerna har jag skrivit om i ett annat inlägg, så är ni intresserade av det får ni leta upp operationsberättelsen.

Själva såret där bak läkte snabbt, ingången för dränaget tog lite längre tid men så småningom kunde jag sitta normalt igen – tänk va man uppskattar att kunna sitta utan kudde! Och sedan dess har jag aldrig upplevt något obehag därifrån! Det är faktiskt som om jag alltid haft en barbierumpa 😂🤷🏻‍♀️

Jag hade ju också ett antal sår på magen som behövde läka, och de läkte över förväntan tyckte läkarna. De tog bort agrafferna och stygnen på Lucia, när jag låg inne för nytt dränage. De kan fortfarande vara lite ömma ibland, framförallt ett särskilt som jag tror hamnade mitt i ett gammalt ärr. I övrigt känner jag inte av dem heller, även om de inte är så snygga.

En sak som ingen pratade om innan var fantomsmärtor. Jag visste inte att man kunde få det av organ inne i kroppen, men det är tydligen inte helt ovanligt. Dessa smärtor innebär att jag får ont och en tryckande/pressande känsla från baken (där ändtarmen satt förut) som om jag skulle behöva gå och tömma den så som jag gjorde ofta på slutet. Det kan tydligen bero på att jag gått med den smärtan så länge, så det tar tid för hjärnan att ställa om. Jag läste någonstans att personer som exempelvis förlorat en arm eller ett ben kan använda en spegel för att lura hjärnan att kroppsdelen är där, och då brukar smärtan försvinna. Jag var dock lite osäker på hur jag skulle applicera det tricket på min åkomma 🙈

Under våren började jag känna av smärta i magsäcken och sökte vård för detta x antal gånger. Till slut lyckades jag tjata mig till en gastroskopi då jag var säker på att det var magsår, och det visade sig ju stämma. Jag behandlades med antibiotika som såklart ställde till det i resten av magen, så till den grad att vi trodde det kunde vara sjukdomen som blivit aktiv igen. Lyckligtvis lugnade det ner sig efter några månader med omeprazol.

Men för 2-3 månader sedan började en ny smärta ta form. En väldigt lokal punkt som gjorde oerhört ont. Till en början var det definitivt hanterbart, men ju längre det gick desto mer kände jag av den. Jag kontaktade gyn då jag trodde det var endometriosen, och de skulle ta upp det för diskussion under sitt månatliga möte i slutet av september. Dock blev smärtan såpass kraftig att jag till slut fick söka akut. Det gjordes en ultraljudsundersökning som inte kunde förklara smärtan, och jag flyttades därför till kirurgen.

Där trodde de sig veta vad det var: ACNES. Aldrig hört? Oroa dig inte, det hade inte jag och ingen av sköterskorna jag pratat med efter heller. Men det är tydligen nervtrådar i bukväggen som hamnar i kläm. Behandling? Lokalbedövning. Så de satte lokalbedövning och skickade hem mig innan de hunnit dra ur nålen i stort sett. Jag åkte hem och började känna av det igen efter 2-3 dagar. Åkte in akut fjärde dagen då det blev outhärdligt igen. Fick ny spruta och smärtlindring med mig hem för att klara morgondagen om det inte skulle hjälpa. Jag klarade morgondagen, men igår när jag höll på i hundhuset blev jag plötsligt fast där då jag inte kunde resa mig upp pga smärtorna.

Pappa och William försökte hjälpa mig men vi gick bet, och fick till slut ringa ambulansen. De tyckte det var en rolig erfarenhet, det var första gången de jobbat i ett hundhus 🤷🏻‍♀️ Tur man kan bidra med något 😅 Åkte in till akuten, fick ny spruta och en ny tid bokad för ny spruta om en vecka. Det gick till idag.

Jag ligger nu på akuten för fjärde gången på en vecka, och nu finns tydligen en misstanke om att operationen för snart 10 månader sedan är orsaken till smärtorna. Denna gång har jag sagt att jag inte åker hem innan de hittat en långsiktig lösning, för såhär tänker jag inte hålla på. Vi får väl bara se hur lång tid det tar, det är så fullbelagt så korridorerna är fulla (jag inkluderad) och det tar över en timme för dem att komma på larm… 🤦🏻‍♀️

Men för att runda av lite där jag började: visst är det fantastiskt hur kroppen fungerar? Sånt den inte klarar av att minnas raderar den. Jag kan inte längre minnas hur jag kände, hur jag mådde, de första veckorna efter operationen. Man minns inte smärtan, även om man vet att det gjorde ont. Lite som att föda barn. Hade man kommit ihåg hur ont det gjorde hade inga fler barn fötts i världen 😅

Ny vecka – nya krämpor?

Första månaderna på nya jobbet har ju kommit med den ena oturen efter den andra. Kanske jag borde fattat hinten när jag inte ens kunde närvara vid första introduktionsdagen pga att jag låg på akuten med blödande magsår, men icke 😅

Jag har behövt åka hem tidigare från jobbet två gånger pga buksmärtor och stopp i tarmen. Vi vet fortfarande inte vad som är orsaken till att jag så ofta får stopp, annat än att den senare operationen kan ha skapat nya ärrbildningar eller sammanväxningar. Det har vi dock lagt lite på hyllan.

Efter några månader med en väldigt lokal smärta från ljumsken har jag idag återigen behövt åka tidigare från jobbet, men denna gång bar det raka vägen till akuten. Vi har trott att det varit relaterat till endometriosen, men efter dagens undersökning kunde vi i princip stryka den misstanken. Nu väntar jag istället på kirurgen, om det kan vara ännu en sammanväxning efter operationen eller något helt nytt. Varför inte liksom? Vi kan väl addera ytterligare en diagnos, det gör ju ingen större skillnad 🤷🏻‍♀️

Jag försöker verkligen att inte slå på mig själv, att inte bli förbannad, ledsen, besviken och stressad över att det börjar krångla såhär i början av en ny anställning  – men det är lättare sagt än gjort. De vet ju inte att jag har en lång period bakom mig (nästan) helt utan problem, de vet inte att min sjukdom kommer i skov och de vet inte att jag inte bara fejkar för att få åka hem. Jag vill ju jobba, jag älskar att jobba, och kunde jag skulle jag förmodligen jobba 150% 😂 Jag råkade bara födas i en sjuk kropp, som uppenbarligen inte vill samarbeta och som helt klart åldrats dubbelt så fort de senaste 10 åren.

Jag försöker tänka att det blir bättre, att de har förståelse på jobbet och att jag kanske bara helt enkelt ska förklara min situation för chefen för att underlätta. Det skrämmer mig bara något enormt för jag vill inte bli särbehandlad, samtidigt som jag vill ha förståelse för att jag ibland blir sjuk. Nej, jag vet att det saknar logik. Men vem vill ha en anställd som redan på förhand vet att den kommer att bli sjuk? Även om jag har ett beslut från försäkringskassan som innebär att de får ersättning från första sjukdagen för mig, så ställer det ju till det rent personalmässigt när jag inte kan vara där och göra mitt jobb!

Jag ber om ursäkt, jag brukar inte vara såhär negativ. Jag behövde bara få ventilera lite, och det är ju egentligen en av orsakerna till att jag har denna blogg. Kanske även för att få höra att någon annan förstår, som vet hur det är. För ibland behöver vi bara veta att vi inte är ensamma ❤️

26 juli 2024 – förändring

Hej på er!

Länge sedan jag skrev något här nu. Jag skulle kunna skylla på tidsbrist, men egentligen handlar det nog mer om brist på inspiration. Jag har haft svårt att hitta något intressant att skriva om, och då jag vill att detta ska vara en utbildande, informerande blogg som främst handlar om livet med Crohns så har det inte funnits så mycket att skriva om den sista tiden.

Till att börja med så kommer en stor förändring att ske i mitt liv de kommande veckorna. Jag har fått en heltidstjänst som behandlingspedagog på ett SiS-hem och kommer att gå på den tjänsten v 34. Tills dess jobbar jag både på macken och där, vilket gjort att jag haft en ledig dag de senaste två veckorna. Kroppen är inte helt med mig och jag behöver vila massor mellan passen, och jag märker direkt av stressen på hur magen beter sig. Jag har vissa dagar väldigt svårt att äta pga illamående, jag får ofta stopp i tarmen och magsåret läker inte riktigt trots en veckas antibiotika och tre veckors omeprazol-kur. Så nu väntar jag på svar från läkaren kring hur vi går vidare.

Jag står ju inte på någon daglig medicinering för min Crohns i dagsläget. Senast jag gjorde det var 7 år sedan då jag hade Humira, och min förhoppning har förstås varit att slippa det. Vi får se helt enkelt.

Jag tror ju dock att magen kommer lugna ner sig bara jag fått byta jobb och kommer in i min nya yrkesroll. Det är mycket utbildningar såhär i början, och i slutet av året ska jag även iväg på en 9 veckor lång utbildning i Stockholm. Men det är så himla roligt och givande jobb med fantastiska kollegor och chef, som verkligen får en att känna sig välkommen och trygg. Jag hoppas verkligen jag kan bidra med någon nytta där! 🙂

Detta innebär förstås att jag också kommer att sluta på macken. Det känns framförallt väldigt skönt att få börja jobba med det jag utbildat mig till, men också lite vemodigt att lämna kollegor och kunder som man träffat mer eller mindre dagligen de senaste 6 åren.

Och för att besvara en fråga jag fått tusen gånger hittills: nej, jag ska inte flytta 😊 Jag älskar att bo där jag bor. Jag kommer att åka ner och jobba långa pass när jag väl är på plats, sova hos syrran de nätter jag inte jobbar och därefter åka hem för några dagars ledighet. William klarar sig utmärkt de få nätterna jag kommer att vara borta i veckan, och dessutom har han morfar i huset mittemot. Nästa år är planen, om William ska gå gymnasiet i Karlstad, att vi skaffar en lägenhet i deje så kan han bo där och jag sover där när jag jobbar. 🙂 Men jag är inte redo att ge upp mitt fina hus i Stöllet ❤️

Så även om jag inte kommer att möta er bakom disken på macken framöver, så finns jag i allra högsta grad kvar i byn 🥰

7 juli 2024 – long time no see

Känns som en evighet sen jag uppdaterade här. Ber om ursäkt för det, min hyperfixering har gått vidare någon annanstans och jag har varit väldigt omotiverad och haft svårt att hitta något att skriva om.

Men det har också skett mycket i livet på kort tid, så tänker att jag kan lika gärna uppdatera här angående det, som på Facebook eller Instagram. 🙂

Till att börja med var jag på gastroskopi den 27/6, efter att återigen ha åkt in akut med buksmärtor och kräkningar. Gastron visade att jag hade magsår, vilket jag omgående började med antibiotika och omeprazol mot. De tog även vävnadsprover för att undersöka om Crohnsen är aktiv i magsäcken, även om de inte kunde se några tecken på det via kameran. Svaret på de proverna kommer inom 6-8 veckor. Antibiotikakuren var på en vecka, men då jag inte var bättre efter det skulle jag fortsätta med omeprazol i tre veckor till.


Om vi bortser från magen har det även skett mycket annat i livet. Jag har börjat som timvikarie på ett SIS-hem och kommer fr.o.m. v. 34 att jobba fast som behandlingspedagog där! Äntligen ska jag få använda mig av mina kunskaper från utbildningen. Äntligen känns de tre åren, då jag slet som ett djur för att få ihop livet och få en examen, inte bortkastade. Äntligen ska jag få jobba med det jag vill!

Kanske finns de som läser här som inte har koll på min akademiska historia, men jag tog alltså en kandidatexamen i Utredningskriminologi vid Högskolan i Gävle 2021. Sedan dess har jag letat efter en passande arbetsplats, där jag inte släcker bränder utan snarare förekommer dem. Det är min dröm och min förhoppning med min utbildning, och lyckas jag förebygga bara en brand så har det varit värt det ❤️

Livet går faktiskt åt rätt håll! Även om det går lite framåt och lite bakåt så rör vi oss ändå, sakta men säkert, i rätt riktning ➡️ Nu vägrar jag stanna!

Ha de gött, haaj!

22 juni 2024 – Midsommar

Midsommarhelgen började med jobb. Därefter åkte vi upp till extrapappa Micke och åt god mat, åkte raggarbil, åt lite mer, tog en tur med moped och fyrhjuling innan vi trötta och nöjda rullade hemåt. Jag som hade varit vaken sedan 04 var helt slut och slocknade som ett ljus, för att vakna vid 02.30 och ha tvärstopp i tarmen. 🙄

Det är så himla konstigt, för det finns ingen rimlighet i vad som skapar stopp. Igår åt vi kött, potatissallad och jordgubbstårta. Det har aldrig varit några problem förut. Men häromdagen när jag åt en halv burk ananas var det inga problem. Kanske har det att göra med hur mycket vätska jag fått i mig under dagen, eller om jag varit stressad osv, jag vet inte.

Låg i alla fall och varvade kramper med magmassage till 06 imorse, så när det var dags att gå upp till jobbet vid 10 insåg jag att det inte skulle gå. Fick ta in vikarie och ligger fortfarande i sängen. Vågade pröva äta lite nu, får se vad magen säger.

På torsdag har jag i alla fall fått tid för gastroskopi. Lyckades ringa och tigga till mig en tid snabbt 😅 Är ju egentligen sjukt att man ska behöva ringa och tjata till sig saker inom sjukvården, men tyvärr är det min erfarenhet av alla dessa år. Står du inte på dig så händer ingenting.

Förhoppningen med gastroskopin är som sagt att ta reda på om det är magsår eller Crohnsen som är aktiv i magsäcken. Om inget av det visar sig vet jag inte riktigt vad planen är. Eventuellt kunde man göra en magnetröntgen och jämföra med tidigare, för att ta reda på om det skapats ärrvävnad eller något annat som gör att det blir trångt.

Nu ska jag vila lite till så jag orkar jobba imorgon ❤️

Ha de gött, haaj!

18 juni 2024 – När man bara vill ha en omgiv…

Ni vet sådana där dagar när man bara undrar varför man gick upp ur sängen imorse…

Till den här dagen vill jag bara säga: bättre kort! Omgiv!

Dagen började med att jag skulle ta en långpromenad i skogen med Grabben. Det var fint väder och solen sken. När jag satte mig i bilen stod regnet som spö i backen.

Efter promenaden svängde jag förbi jobbet en sväng. När jag backade ut därifrån kom det en bil från vägen som svängde in precis bakom mig, vilket resulterade i att jag smällde rakt in i sidan på den. Jippie! Min bil fick bara ett litet skrapmärke, men det var värre med den andra… 🤦🏻‍♀️

Nåja, ringde försäkringsbolaget och löste den situationen innan jag sprang in på affären. Drog ner rutorna lite eftersom Grabben var med i bilen. Väl inne på affären blev jag stående och prata med flera olika personer vilket gjorde besöket längre än vanligt. När jag kommer fram till kassan ser jag hur det återigen hällregnar… Och mina rutor var nere. Så det var bara att åka hem med en dyngsur, repad bil och låsa in sig hemma.

Nu tänker jag inte göra nånting mer idag som kan gå fel.


I övrigt tänkte jag uppdatera lite kring min kära mage som aldrig kan va bra.

I fredags hade jag telefonkontakt med min läkare. Han sa att det kan vara magsår, och det kan vara Crohnsen som satt sig i magsäcken. Det är inte så vanligt, men jag har haft det förut så det är inte omöjligt. Det kan de i så fall se på den planerade gastroskopin, och då kan vi sätta in behandling.

Om det inte är det så är det lite klurigare att få reda på vad som är fel. Om det blivit ärrvävnad kring tunntarmen efter den senaste operationen är det inget de kan se vare sig med kamera eller magnetröntgen. Då behöver man i så fall öppna upp och kika. Så det håller vi tummarna för att det inte är, helt enkelt.

Så först på tur står gastroskopi, vi får väl se när den blir av med tanke på strejker och allt som är just nu. 🙄

Ha de gött, haaj!

7 juni 2024 – uppdatering och uppgiven

Tänkte jag skulle uppdatera om besöket på akuten. Jag fick en gastric cocktail på morgonen som hjälpte, vilket gjorde att vi misstänker magsår. Jag har fortfarande ont från magsäcken och får inte behålla mkt av det jag stoppar i mig tyvärr. Kontaktade min läkare i onsdags via mail och fick svar idag om att han skickat remiss för gastroskopi och att vi har en telefontid till veckan.

Jag har verkligen försökt tänka mig för när det kommer till mat och dryck, jag dricker inget kaffe och äter bara ”snäll” mat. Ändå får jag ont så fort jag äter och kräks upp det igen. Idag har jag i alla fall orkat jobba, men nu när jag kom hem blev jag så himla uppgiven.

Är det meningen att det ska vara såhär? Att jag ska behöva välja mellan jobb eller fritid? Nu efter jobbet var jag trött, frusen, hungrig och hade ont. Blir väl sängliggande resten av dagen. Och så gissar jag att det blir nu, tills vi fått bukt med detta.

Jag är så less på att det alltid ska va något. Att det aldrig bara kan få finnas en längre period där jag inte märker av den här j*vla sjukdomen. Jag är 33 år, men jag känner mig som 83. Jag vill orka hitta på saker med min son, ta en långpromenad med hunden eller umgås med vänner efter en arbetsdag. Men det är helt uteslutet!

Jag behövde bara få gnälla av mig lite… Ingen fara, imorgon kommer humöret va bättre igen, tills jag kraschar på eftermiddagen på jobbet 😅

Ha de gött, haaj!

4 juni 2024 – one more time

Jag vet att jag är värdelös på att uppdatera. Främst för att det varit väldigt lugnt med Crohnsen senaste tiden, och då vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om 😂

Men jag får ju inte gå symtomfri så länge att jag glömmer bort min kära följeslagare, det ser den bannemig till. Har under de senaste månaderna känt av något i mellangärdet, en känsla av att det tar stopp i magsäcken när jag ätit. Det har kommit några gånger i veckan, varit som en tryckande smärta som påverkas av andningen, men som gått över efter typ en halvtimme. Har också upplevt en typ av fatigue som egentligen bara visat sig när jag haft skov. Men eftersom jag var redo för att må bra och va frisk nu så har jag ignorerat det.

Idag har jag jobbat, därefter vilade jag en stund innan vi åt middag och jag gick ut och körde med trimmern en timme eller något. Kände att det började göra lite ont i mellangärdet igen, men absolut hanterbart. Sen gick jag in och skulle träna lite med Grabben, när jag plötsligt fick så ont att jag blev tvungen att lägga mig. Smärtan tilltog och jag blev illamående. Till slut kräktes jag något jag uppfattade som blod, och insåg att jag nog behövde åka in.

Ringde pappa som kom och hämtade upp mig och körde i ilfart till akuten. Här är jag numera stammis så de flesta känner igen mig, de kastade ut någon annan stackare ur ett rum då alla var upptagna och jag fick lägga mig ner. Vid det här laget kunde jag i princip inte stå längre. De tog prover och trots att det var fullbelagt så kom läkaren ganska snabbt. Det beslutades om DT och den gjordes också väldigt snabbt. Röntgen visade dock ingenting, och proverna såg bra ut förutom att de vita blodkropparna var förhöjda. Smärtan avtog dock efter en stund och det började komma i stomin, så vi misstänker antingen att det varit stopp och att det släppt, eller någon form av inflammation i magsäck eller tunntarm.

Om det varit stopp, och det är det jag känt av de senaste månaderna, så har det troligen skapats någon form av förträngning I tarmen efter operationen. Detta kan dock bara konstateras om jag antingen får stopp igen, eller genom en gastroskopi.a

Alternativ nr 2 kan egentligen också bara konstateras med gastroskopi. Jag har även haft magsår tidigare som enbart upptäckts med hjälp av kamera.

Det beslutades att jag skulle stanna kvar på observation över natten. Jag måste bara vara hemma senast 13 imorgon då William har skolavslutning kl 15 😅 Timingen är alltid perfekt…

Så ja, nu ligger jag här och väntar på att sömnen ska infinna sig. Håller tummarna för att smärtan håller sig borta under natten så jag kan åka hem imorgon bitti. Sen får det nog bli ett samtal till min läkare och diskutera en gastroskopi 🙄

Godnatt på er 😘

1 juni 2024 – och så kom sommaren…

Solsken + ledig helg = fantastiska utsikter. Men så skulle jag ju prompt förstöra allt med alkohol 😬

Jag har insett att jag nog inte är gjord för alkohol. Rent mentalt. Min hjärna är inte konstruerad för att med rusningsmedel förstärka alla känslor, för den är redan högkänslig. Om jag är på en bra, lugn och behaglig plats i livet så har alkohol en tendens att göra mig liite för kärleksfull, omtänksam och givmild. Om jag är på en stressig, psykiskt påfrestande plats i livet så.. Ja, ni fattar själva.

Jag har ofta tre olika personer jag blir på alkohol. Den första är den överkänsliga, gråtmilda lilla flickan som kan tolka en blick fel och därefter gråta en hel kväll. Den andra är den arga, störande tonåringen som också kan tolka en blick fel, men som reagerar med full blown madness. Hon dyker lyckligtvis inte upp lika ofta nu för tiden. Den tredje är den djupa, inkännande gamla modern som kan ha djupa samtal om livet med en komplett främling, blir ofta bästa vän med någon hon aldrig träffat tidigare, eller kär i någon som sa något snällt under kvällen.

Många gånger dyker samtliga av dessa personer upp under en och samma kväll. Ibland kan det gå hur bra som helst, men under perioder som den jag befinner mig i nu, där jag under en längre tid behövt dra ett väldigt tungt lass rent psykiskt, så bör jag helt enkelt inte blanda in alkohol. Det kan man ju tycka att jag borde ha lärt mig vid 33 års ålder, men av någon anledning så tänker jag varje gång att ”denna gången kommer det gå bra. Jag kommer att kunna sluta dricka när jag är på topp och dricker jag för mycket ska jag gå hem”. Så blir det förstås aldrig.

Alkohol är idag en så otroligt stor del av det vuxna sociala livet att man sällan ifrågasätter det. Klart vi ska ta några glas vin när vi ändå ses. Klart vi ska dricka om vi ska träffa vännerna. Men kanske det inte är så klart för alla? Kanske är vi väldigt många som egentligen borde hålla oss borta från alkoholen? Kan vi över huvud taget det? För vad vore egentligen livet utan alkohol?

Nu är det här dagen efter en utekväll, som var bra fram tills jag drack den där sista ölen och blev den lilla flickan som inte klarar av en motgång. Lyckligtvis befann jag mig bland vänner som insåg att jag bara behövde åka hem och sova lite ❤️ Så idag är det klart att jag har alla de här insikterna, för idag känns det inte värt det. Idag har jag sovit halva dagen och därefter inte gjort ett dugg nytta. En hel dag till spillo, med andra ord. Men nästa gång någon frågar om en utekväll kommer jag att ha glömt hur ovärt det var. Då kan jag förhoppningsvis gå tillbaka hit och läsa alla mina kloka insikter, men högst troligt kommer det inte hända. 🤷🏻‍♀️

Har du eller känner du någon som kanske borde avstå alkoholen ibland?

« Äldre inlägg

© 2024 LifeasIknowit

Tema av Anders NorenUpp ↑