Författare: admin (Sida 1 av 6)

11 april 2024 – kl 03.25

De flesta dagarna är jag ändå, om jag får säga det själv, väldigt positiv och försöker se det ljusa i alla situationer. Men ibland behöver jag tillåta mig själv att sjunka ner i mörkret och känna att allt bara är piss.

Inatt är en sådan stund då jag bara är så trött på allt. Jag är så trött på att det alltid ska vara något som krånglar, något som hindrar mig från att bara leva ett normalt jävla liv. Jag är så ofantligt trött på att ha ont, men jag minns inte ens längre hur det är att inte ha det.

De senaste dagarna har jag varit i kontakt med endometriosmottagningen då jag fått vissa symtom som tyder på att hormonbehandlingen inte funkar som den ska. Vi har höjt dosen på medicinen och skulle avvakta i två månader, men det fortsätter bara att bli värre. Igår kände jag av att den molande värken på vänster sida långt nere i magen blev värre, och jag blev väldigt trött. Somnade vid 18-tiden och sov till 00, vaknade av att jag hade ännu ondare och sedan dess har smärtan bara tilltagit.

Men eftersom jag inte kan åka till närmaste akutmottagning utan måste ta mig till gynakuten 14 mil bort, så är det inget man gärna gör kl 03.30 när man har så kraftiga smärtor att man inte orkar gå.

Så nu ligger jag istället här och låter besvikelsen, ilskan och mörkret skölja över mig en stund. Endometriosen har hållit sig i schack i tre års tid (jag har också spenderat tiden med att gå igenom min journal) och såklart ska den börja krångla nu när Crohnsen ändå verkar ha lugnat sig.

Hormonspiral är en av flera behandlingsåtgärder som sätts in mot endometrios. Den ska egentligen kunna sitta i fem års tid, men förra gången fick jag byta efter tre år då hormonerna tycktes minska då. Nu har det tydligen gått tre år till, men det verkar ingen annan än jag ha reflekterat över. Så det blir väl återigen att ringa läkaren imorgon och berätta vad som behöver göras. Kanske kan ett byte av spiral hjälpa, jag har ingen aning. Jag vet bara att jag är förbannat trött på att ha ont och har lust att dra något gammalt över mig och inte komma ut förrän jag är smärtfri.

Tack för mig.

Kan vi prata om icks?

Det tycks vara inne att prata om sina ”icks”, dvs sådant som upplevs frånstötande hos en annan person. Så idag tänkte jag lista mina 😁

  • Människor som alltid ska spegla allt mot sig själva. Låt mig ge ett exempel: jag berättar något jag varit med om, och personen ska då dra en liknande historia om när denne var med om samma sak fast liite värre. Sjukt irriterande.
  • Föräldrar som inte tar hand om sina barn. Ta ditt j***a ansvar bara. Förälder är man till 100%, oavsett om man har barnen på halvtid.
  • Skrivsvårigheter (dvs som inte vet hur man använder punkt, kommatecken, frågetecken, som särskriver eller som inte kan stava till några av våra vanligaste ord). Jag VET att det finns människor som har dyslexi osv, men jag kan inte hjälpa att jag inte klarar av det 🤷🏻‍♀️ Jag är en språkpolis av rang, och då skulle jag dessvärre inte få göra annat än att irritera mig på allt du skriver.
  • Människor som inte kan vara källkritiska; som ser ett klipp på nätet och sen tror på det. ”jag såg att mat kan ge cancer så nu måste jag ägna resten av mitt liv åt att hindra alla jag känner från att äta”. Ja, ni fattar min poäng.
  • Människor som aldrig kan ha fel. Var ödmjuk inför din egen vetskap, alla har fel någon gång.
  • Snålhet. Det finns faktiskt inte mycket värre än snåla personer som försöker snylta på andra och aldrig ger något tillbaka.
  • 1800-talskillar. Ni vet, snubben som skämtar om hur ”kvinnor hör hemma bakom spisen eller hemma med ungarna”, fast alla vet att det egentligen är hans sanna åsikt. Den killen.
  • Människor som inte tycker om djur. Det är bara psykopater som inte gillar djur, av den enkla anledningen att de ser igenom dem.

Sen har vi förstås vissa yttre faktorer som inte heller tilltalar mig…

  • Träskor. Jag vet inte vad det är, men jag skulle aldrig kunna dejta en person som går i träskor annat än hemma på gården.
  • Killar som går som om de bar ett kylskåp. Alla vet vilka jag menar…
  • Mössa på sommaren. Varför, liksom?
  • Backslick eller mittbena. 90-talet ringde och vill ha tillbaka sina frisyrer.
  • Strumpor i sandaler. Jag bryr mig inte om hur modernt det än blir, jag kommer aldrig förstå syftet och jag kommer för alltid tycka det är skitfult.
  • Tribal-tatueringar. Jag vet att det var supermodernt under en period för hundra år sedan. Men det var också en viss typ av människa som skaffade dem då. Ni som vet, ni vet.
  • Piercing i ögonbrynet. Det finns inte en människa med piercing i ögonbrynet som har ett enda högskolepoäng. Motbevisa mig gärna!

Vilka är dina icks? 😁

5 april 2024 – sjukhusbilder

Igår när jag bläddrade runt i Snapchats fotogalleri insåg jag att jag hade tagit bilder och filmer efter operationen som jag inte minns och som aldrig sett dagens ljus 😅 Så därför tänkte jag dela med mig av dem idag.

Här var tredje gången de satte sond efter operationen. Jag fick inte ner maten jag åt i tarmen eftersom den inte kommit igång än, så de behövde dra upp maten tillbaka från magsäcken. Här hade jag också fått långtids-pvk vid nyckelbenet, eftersom det började bli omöjligt att sticka mig nå mer.
Ja, här ser ni hur jag såg ut innan långtids-PVKn 😅
Sond kan vara bland det värsta jag vet när det kommer till sjukhus. Jag hatar att sätta in den, att ha den liggande i halsen och reta varenda gång jag sväljer eller pratar. Lyckligtvis räckte det med ett dygn denna gång.
Här upptäckte jag att armen och handen var väldigt svullna. De misstänkte propp, men det visade sig bara vara inflammation i ett blodkärl där jag hade haft en nål som gjorde väldigt ont under några dagar.
Detta var vid den sista inläggningen när jag fått problem med en vätskeansamling och satte dränage. Alla plåster och stygn plockades bort och det såg fint ut. Allt läkte som det skulle, för en gångs skull 😊

3 april 2024 – snälla ge mig vår!

Vädret: 🌞🌡️

Jag: åh, undrar om jag skulle ta mig en cykeltur med Grabben imorgon. / åh, undrar om vi skulle ta å grilla ikväll! / åh, idag ska jag ta en skön långpromenad efter jobbet.

Vädret: 🌬️❄️🌨️

Varenda. Jävla. Gång.

Nu vill jag ha vår, värme, sol och torra vägar. Tack på förhand!

Bild på Grabben från den enda jäkla dagen vi lyckades få lite sol och värme!

2 april 2024 – Endometrios

Idag är inte en bra dag för magen. Det verkar som om endometriosen och chronsen har gaddat ihop sig och bestämt sig för att idag minsann, idag ska vi jävlas ordentligt! Jag missade medicinen imorse som jag äter för endometriosen. Det händer rätt ofta, men i regel behövs det några dagar innan jag märker av den. Idag räckte det med några timmar.. Dessutom får jag ont så fort jag äter något, känns som om någon hugger mig med en kniv rakt igenom magen och bak i ryggen. Att lyfta tunga varor på jobbet var sådär skönt. Så idag tänker jag att värmekudde i soffan till en film blir ett bra avslut på dagen.


Insåg precis att jag inte berättat så mycket om endometriosen, eller ens vad det är. 😅

Endometrios är en kronisk sjukdom som drabbar ungefär 10 % av de födda med livmoder. Den börjar oftast redan i tonåren. Sjukdomen innebär i korthet att det finns livmoderslemhinna på andra ställen än i livmodern, vilket orsakar inflammation och smärta. Endometrioshärdar, som denna slemhinna utanför livmodern kallas, kan sätta sig på utsidan av olika bukorgan eller på insidan av bäckenet. Vanliga ställen är utsidan av livmodern, äggstockarna, äggledarna, sista delen av tarmen samt urinröret och urinblåsan. Härdarna retar immunförsvaret, som svarar med att orsaka inflammation. Detta leder till smärta, svullnad och i vissa fall feber.

Smärta är det mest framträdande symptomet vid endometrios. Du kan ha: 

  • Svåra menssmärtor, som börjar redan några dagar före mens
  • Smärta som känns i bäckenet och nedre delen av magen, och kan stråla ut i ryggen, ljumskarna eller insidan av låren
  • Värk i samband med ägglossning
  • Djup samlagssmärta
  • Ont i nedre delen av magen när du kissar eller bajsar
  • Smärtan kan variera med menscykeln, eller komma i skov
  • I vissa fall kan smärtan tillta om du ätit något som påverkar din matsmältning

Därutöver kan du också ha följande symptom: 

  • Riklig eller långvarig mens
  • Kort menscykel
  • Mellanblödningar
  • Sjukdomskänsla med trötthet, feber och illamående
  • Svårighet att bli gravid
  • Täta urinträngningar, en känsla av att du behöver kissa ofta
  • Magproblem som lös mage, förstoppning eller gaser i magen. De här symptomen förväxlas ibland med IBS.

Då sjukdomen är kronisk kan man bara lindra symtomen och minska endometrioshärdarnas utbredning. Detta görs ofta genom en kombination av smärtstillande läkemedel och hormonpreparat. I mitt fall har jag länge stått på morfinpreparat, men har tack vare hormonspiral och ytterligare behandling för att undvika ägglossning har vi lyckats komma ifrån det. Ibland krävs kirurgi för att ta bort ärrbildningar, sammanväxtningar eller endometriom (pseudocystor eller chokladcystor).

Om du har mycket ont vid mens/ägglossning eller andra besvär kopplade till menscykeln är det viktigt att söka hjälp hos en gynekolog. Många län har idag särskilda endometriosmottagningar som du kan remitteras till. Det är inte normalt att ha så ont vid mens att du inte kan göra det du brukar (gå till skolan/jobba etc.)

1 april 2024 – Påsk & tankar

Påsken är över och den har i princip bara spenderats på jobbet. Och i skogen med Grabben. Förutom idag då vi varit på kalas för systersonen som fyllt 13 år 🥳 Helt sjukt att våra barn blir så stora. De som nyss var små pluttar som badade i lerpölar och föredrog att springa nakna på gräsmattan!

Jag har tänkt en del på det idag. Det faktum att jag har en son som fyller 15 år i år. Herregud, när jag var 15 kände jag mig ju så gott som vuxen. När jag var 15 flyttade jag hemifrån, till en lägenhet i Karlstad. När jag var 15 år hade jag varit tillsammans med min första pojkvän i ett år. Jag var en strulig tonåring som sökte svar på livets frågor, men ingen kunde ge mig svar. När jag blev 18 kändes det som om jag redan hade levt ett helt liv. När hela mitt liv vändes upp och ner, på ett fantastiskt sätt.

Jag tror någonstans att jag var precis där jag skulle vara då. Jag var redo, och jag hade orken som krävdes. Idag hade det inte varit möjligt, så det var troligen min enda chans till att få bli förälder. Och jag hade en känsla av det redan då. Att det där var min enda chans. Därför valde jag, tvärtemot många andra, att behålla barnet jag blev gravid med vid 18 års ålder. Det sågs inte med blida ögon av omgivningen. Jag gick andra året på gymnasiet när magen började växa. När jag kom tillbaka efter sommarlovet mellan andra och tredje ring var jag riktigt stor.

De andra ungdomarna tittade snett på mig,  vuxna bannade mig för att jag var för ung. Och det var jag såklart. Jag var ett barn själv. Men det där var min enda chans. Och jag hade aldrig någon tvekan.

Att bli ensamstående som 19-åring stod förstås inte på planeringslistan, särskilt inte samtidigt som jag blev väldigt sjuk. Men jag har alltid varit bra på att göra det bästa av en situation, och lyckligtvis hade jag en hel by bakom mig som ställde upp. ❤️ Faktum är att jag inte tror att William och jag hade haft en så tight och bra relation vi har idag om det inte alltid hade varit vi mot världen. Kanske spelade åldern även en viss roll där, att jag fortfarande minns hur det var att vara tonåring, att jag vet hur jag hade önskat att min egen mamma hade varit när jag växte upp.

Den relationen är något jag är oerhört stolt över idag. Jag är stolt över att min son känner sig trygg med att komma till mig med alla typer av funderingar, problem eller rädslor. Jag har inte alla svar han söker, men tillsammans kan vi försöka diskutera fram eller söka efter svar.

Så för att summera detta vill jag tacka min fantastiska son för att han kom in i mitt liv vid precis rätt tidpunkt, och räddade mig från ett liv i förfall 😅 För ärligt talat, vem vet var jag hade hamnat om jag inte hade haft honom att ta hand om, att älska och att dela livet med. ❤️

29 mars 2024 – Fyra månader sedan op

Det har gått fyra månader sedan min rektumamputation. Känns som ett halvt liv sedan samtidigt som det känns som igår 😅 Det känns å ena sidan som om inget har förändrats, eftersom jag inte märker av det särskilt mycket (vilket jag antar är bra). Å andra sidan känns det som om mycket har förändrats, eftersom jag inte har en konstant inflammation som kroppen måste bekämpa.

Jag har en del fantomsmärtor. Himla skumt det där, hur man kan ha ont i något som inte finns. Jag får känslan av att behöva tömma ändtarmen flera gånger om dagen fortfarande, och det är tydligen inte helt ovanligt. Och det släpper inte förrän jag faktiskt går på toa och sitter där en stund.

Jag är inte helt smärtfri, men det kommer jag nog aldrig att bli. Jag får bara vänja mig vid den och inse att jag behöver leva med den. Troligen är det även nervskador som påverkar. Det stora ärret gör ont ibland, men det antar jag kan sitta i ett tag.

Utöver det anser jag mig definitivt helt återställd. Kroppen börjar orka mer och konditionen blir bättre för varje dag.💪🏼 Jag glömmer ibland att jag inte är frisk bara för att jag gjort denna operation, vilket gör att jag ofta får bakslag av fatigue och smärta i kroppen. Men så länge jag kommer ihåg att låta kropp och knopp återhämta sig ordentligt så funkar det bra.

Däremot tycker jag det är väldigt dålig uppföljning från vårdens sida. Ingen som har kontaktat mig vare sig från kirurgsidan eller mag- och tarm för att se hur allt funkar. De antar såklart att jag hör av mig om något är på tok, men när jag sökt min läkare har han bara hänvisat mig till andra (vilket jag nämnt i tidigare inlägg). Jag får lite känslan av att han bara vill slippa mig nu 😅

Nåja, jag kan jobba och fortfarande ork att kunna göra något utanför jobbet, det var målet och det har jag nått nu. Allt utöver det är en bonus. Vissa dagar orkar jag hur mycket som helst (tror jag) medan andra dagar spenderas i soffan eller sängen. Och vet ni vad? Det är helt okej.

Kan vi prata om…

Killar på dejtingappar – Del 2 ⭐

Eftersom ämnet verkade vara populärt tänkte jag dela med mig av lite fler erfarenheter från Tinder! Idag fokuserar vi enbart på ”bios”, dvs den text i personens profil som ger dem möjlighet att presentera sig själva lite kort. Detta är direkta citat från sådana, och då har jag ändå missat mååånga som jag svajpat vänster på illa kvickt. Vissa undrar man om de ens vill ha matchningar…

  • ”Jag är för snygg för mitt eget bästa”: jag känner att sanningshalten i påståendet är överflödig – du suger.
  • ”One live, live it all”: regel #1: ska du slänga dig med coola engelska uttryck, se till att du stavar rätt.
  • ”Dad to my cat and maybe you?”: nej. Nope. Nein.
  • ”Kommer med orgasmgaranti”: nej. Bara nej.
  • ”Stort hjärta, större biceps”: jag vet inte om det är till din fördel..?
  • ”Ångest å depression, en rätt bra summering av mitt liv”: jag menar, jag är helt för ärlighet, men…
  • ”Hej, jag heter Mattias och är 33 år!”: tack Mattias, det var ungefär så mycket jag lyckades utläsa av den andra informationen.

Sen har vi de där som man ser titt som tätt, som killarna uppenbarligen sett och tänkt ”shit, vilket vinnande koncept!” och återanvänt. Jag undrar verkligen om det är ett så säkert kort..?

  • ”Senast jag var någons typ var när jag gav blod”
  • ”Det sägs att tjejer gillar bad boys. Perfekt, jag är dålig på allt”
  • ”Säg till om du vill att jag skriver först”

En annan grej jag lagt märke till är att man alltid vet om en kille jobbar som ordningsvakt. Hur? De har minst en bild med uniformen på sig.

22 mars 2024 – Livet

Ber om ursäkt för dålig uppdatering på ett tag… Livet pågår liksom 🤷🏻‍♀️

Just nu känns det som om jag är överallt och ingenstans, vilket såklart resulterar i halvdant resultat överallt. Jag är en halvdålig mamma, kompis, kollega, matte, osv osv… Försöker hinna med allt och alla, vilket resulterar i att jag blir helt sinnesförvirrad. Häromdagen hittade jag min vattenkokare i kylskåpet 😂

I mitt hundägarskap försöker jag hinna med framförallt fysträning, men det blir definitivt alldeles för lite. Vi är snart inne i april, vilket innebär att det bara är lite drygt en månad kvar till Ambull-showen i Västerås. Då var planen att herr Grabben skulle vara vältrimmad och redo för både utställning och tävling. Just nu känns det väldigt långt bort. Men vi kommer såklart åka dit ändå, det får gå som det går. Det går inte riktigt smärtfritt. Grabben har haft ögoninflammation som vi fortfarande bråkar lite med, han är mycket bättre men vågar inte riktigt sluta med salvan än. Dessutom kom det ett nytt lass med snö lagom till att vägarna började bli gångbara, så nu är det slask överallt och hopplöst att gå på. På tisdag ska vi i alla fall till hundhallen igen och träna lite 😊

Jag tycker ändå att jag mår bra i magen. Självklart märks det direkt det blir stressigt runtomkring, jag har fortfarande ganska höga flöden och behöver dagligen äta dimor, men förutom det mår jag bra 😊

Framförallt har den senaste tiden fått mig att känna en sak: tacksamhet. Jag är så oerhört tacksam för att jag har så många fantastiska människor i mitt liv. De finns där för mig när jag behöver det, och jag får finnas för dem när de behöver det. Ibland faller det sig som så att alla behöver mig samtidigt, och jag försöker verkligen räcka till, men om du tycker att jag inte funnits där tillräckligt så handlar det absolut inte om att jag inte bryr mig eller vill, utan helt enkelt för att jag försöker prioritera ❤️ Men tänk vilken ynnest ändå, att få ha så många att bry sig om att man inte ens räcker till? 🙏🏼

Och tack för att just du läser 🥰

Kan vi prata om…

”Sommarens bikinikropp”?

Våren närmar sig, och med det börjar media mata oss med dessa rubriker. Allt för att vi ska ”komma i form till sommaren”. Till att börja med så undrar jag: vilken form är det?

Men vi har många kroppspositiva influencer på sociala medier, och ärligt talat har jag själv en hel del problem med att känna mig bekväm i min egen kropp, så jag kommer inte att problematisera just det idag. Men! Min osäkerhet beror inte på min stomi, utan på en skadad självbild sedan barnsben.

Jag vet att många med stomi funderar mycket över sin ”bikinikropp”. Jag vet människor som slutat gå till badhuset med barnen, som undviker stranden och som i så fall aldrig badar, för att de skäms över sin stomi. De är rädda för att folk ska tycka de är äckliga, att alla ska titta och undra, att stomin ska börja läcka osv.

Men snälla, låt inte en så trivial sak som en stomi hindra er från stranden, badhuset eller vattnet. ❤️

Denna bild är från min första sommar som stomiopererad. Jag har som ni vet aldrig sett stomin som ett hinder, men det är såklart lättare sagt än gjort. Däremot finns det hjälp om du är osäker på att bära bikini!👙

Något jag upptäckte tidigt var att jag kände mig mer bekväm med trosor och byxor med hög midja. Därför investerade jag i ett par högmidjade bikinitrosor efter att denna bilden togs, helt enkelt eftersom jag inte gillade att trosorna klämde åt mitt på påsen. Fördelen idag är att det faktiskt är modernt med hög midja, och det finns därför massor av alternativ om man föredrar bikiniunderdelar med hög midja. Det är bara att googla! 🔎 Det finns också särskilda gördlar anpassade för stomi, dessa har jag nämnt i tidigare inlägg där jag pratar om underkläder. De funkar såklart även att bada i!

Trivs man inte i bikini kan man såklart använda baddräkt! 🩱 Jag har en sådan också som jag brukar använda när jag badar i badhus, helt enkelt för att jag känner mig mer bekväm med det. Då har jag påsen innanför baddräkten och den syns därför inte alls 🤷🏻‍♀️

Är man rädd för läckage kan man tejpa extra med Brava Elastisk tejp, men om du normalt inte lider av läckage törs jag nästan lova att plattan inte kommer lossna av att du badar någon timme. Det har åtminstone aldrig hänt mig. Däremot har jag alltid med mig några extra påsar för säkerhets skull, och byter alltid påse efter badet.

Men det jag allra helst vill trycka på i detta inlägg är: låt inte rädslan hindra dig! Vet ni hur man får en bikinikropp? Jo, man tar på en bikini på en kropp. 🤷🏻‍♀️ Vi ser alla olika ut, och våra ärr visar tecken på vår resa genom livet. Om någon frågar om påsen: ta det som ett perfekt tillfälle att utbilda! Jag upplever att det bara är barn som vågar fråga, och jag älskar det! Det ger mig möjlighet att förklara vad det är, och barn är faktiskt väldigt vettiga ☺️ När de fått svar på sin fråga så accepterar de det, sen går de vidare med sina liv! Förhoppningsvis kan de även informera sina nyfikna föräldrar på vad det är 😉

För att stärka just dig ytterligare i att våga visa sin stomi så har jag valt att ta med några bilder på andra människor med stomi som gått ut offentligt med sina bikinibilder ❤️ Tryck på bilden så kommer ni till källan!

De två sista bilderna är på Matilda Adrian som startat podden ”Livet med stomi” och som har en väldigt inspirerande blogg och Instagram där hon delar med sig om livet med stomi. Hon låter aldrig stomin hålla henne tillbaka, och hon har rest jorden runt efter att hon fick sin stomi! Otroligt inspirerande människa som jag varmt kan rekommendera er att kolla in 🥰

« Äldre inlägg

© 2024 LifeasIknowit

Tema av Anders NorenUpp ↑