LifeasIknowit

Etikett: Förälder

29 Jan. 2024 – tips från coachen

januari 29, 2024 / / Inga kommentarer

När man inte har så mkt energi över efter jobbet (eller överlag) så är alla energisbeparande tips tacksamma. Jag blir också lätt paralyserad om jag anser mig ha allt för många sysslor att göra på en gång, vilket resulterar i att jag bara blir sittande. Därför tänkte jag dela med mig av sånt som underlättar min vardag:

  • Planera veckans matsedel! Jag har börjat gå igenom de olika butikernas erbjudanden och utifrån dessa byggt kommande veckors matsedlar. Jag jämför priser och försöker tänka att rester från en dag kan användas i morgondagens rätt. Därefter handlar jag för hela veckan. På detta sätt kan jag, med lite planering och kartläggning, komma undan relativt billigt – vilket såklart inte skadar i dagens läge 💸
  • Handla matvaror online! Jag har testat matkassar, men eftersom det finns så mycket jag inte kan äta så är det enklare att helt enkelt bygga mina egna matkassar som jag hämtar upp, färdigpackade. Jag slipper gå runt i butiken och bli stressad av att leta varor, sånt tar enormt mkt energi. Jag slipper även impulsköpen som (let’s face it) alltid blir när man handlar i en butik.
  • Gör matlådor! När du ändå lagar mat – gör mer än ni behöver och frys in matlådor! På så sätt kan du, de dagar du helt enkelt inte orkar laga mat, se till att både barnen och du själv får i er riktig mat istället för snabbmat (även om det såklart också funkar ibland).
  • Om du har egen tvättmaskin: försök tvätta en maskin med jämna mellanrum (intervallet beror förstås på hur många ni är i hushållet). På så sätt blir det inga stora högar som tar en hel dag eller helg att ta sig igenom.
  • Gör en lista på söndagen över det mest akuta du måste göra under veckan. Sprid sedan ut detta över hela veckan och (viktigast av allt!) bocka av efter varje utförd syssla. Det du inte hinner/orkar med ligger kvar till nästa vecka, ingen fara 🫶🏼
  • Om du har barn: ta hjälp av dem! Självklart beror detta på ålder osv, men faktum är att barn gärna vill hjälpa till och inkluderas i vardagsbestyren. Kanske kan de duka bordet till middagen, skala potatis, skära grönsaker eller dammsuga? Är de lite äldre behöver de dessutom lära sig exempelvis hur en tvättmaskin fungerar eller hur man byter sängkläder. 😊
  • Prioritera vila! Känner du dig trött efter jobbet? Ta en powernap på en halvtimme eller bara lägg dig och lyssna på en avslappnande meditation. Det gör större skillnad än man kan tro, och du slipper bli fullständigt tömd på energi innan middagen ens är lagad.
  • Använd ditt nätverk! Ska barnen på träning efter skolan? Kanske ni är flera föräldrar som skjutsar, och kan turas om att köra barnen. Ska din granne till affären? Kolla om hen kan köpa med det du behöver, så slipper du åka den dagen. En annan gång när du har mer energi kan du erbjuda dig att handla åt denne! Orkar du inte gå ut med hunden? Kanske grannens barn skulle tycka det vore roligt att få ta ut den på en promenad! Se efter vilka du har runt dig och våga be om hjälp. Människor är oftast väldigt hjälpsamma, bara man vågar be om det ❤️
  • Hälsan framförallt! Prioritera alltid din hälsa först. Du kan inte göra något för någon om du är helt slutkörd. Våga säga nej om du måste, oavsett om det gäller jobb eller att hjälpa en vän. Ingen tackar dig för att du gjort slut på dig själv senare.

Hoppas något av detta kan hjälpa dig i din vardag 🥰

28 Jan. 2024 – söndagsångest

januari 28, 2024 / / Inga kommentarer

Det är konstigt, jag kan emellanåt känna mig ganska klok och resonlig när det kommer till sjukdomskännedom, dvs att jag har förståelse för sjukdomen och mitt mående. Jag kan se rent logiskt att jag måste välja vad jag ska lägga energi på, att jag får prioritera vila inför en dag med jobb. Men något jag verkligen måste bli bättre på är att oftare acceptera att vissa dagar helt enkelt spenderas i sängen, utan att få ångest över allt jag borde passa på att göra när jag är ledig, när det är helg, när sonen är ledig… Och söndagar är värst, för då vet jag att det gått ännu en helg när vi inte gjort någonting kul för honom. Det är svårt, för självklart vill jag passa på att göra saker med sonen när vi är lediga, men då vet jag också att jag inte kommer orka jobba dagen efter.

Idag är en sån där dag när tröttheten och ångesten bara kommer över en. Det blir en ond spiral där man är trött och inte orkar gå upp på promenad med hunden på morgonen, utan bara släpper ut honom på baksidan. Sen får jag ångest för det. Går upp, tar ut honom på en ordentlig promenad, och störtar sen i sängen. Får ångest för jag skulle lagt energin på sonen istället. Går upp och försöker umgås lite med honom, störtar i sängen. Får ångest för jag vet att jag också har tonvis med tvätt, jag skulle behöva duscha både mig och hunden, snart är det dags för mat och jag vet inte hur jag ska uppbåda energi till allt detta.

Man lär sig förstås att prioritera under årens lopp. Men det gör inte att ångesten över det man inte orkar med minskar. Det här är säkert någon ADHD-grej också, att jag bara inte kan slappna av och låta kroppen vila, men jag mår verkligen inte bra psykiskt dessa dagar. Vilket i sin tur gör att jag blir ännu mer trött och mår sämre i magen. Jag blir illamående, får ont i magen och får sällan behålla maten jag äter. Vilket gör mig mer trött, vilket ger mig mer ångest… Ja ni hör ju, en nedåtgående spiral.

Jag vill bara att ni ska veta att det finns såna här dagar med. Ganska många faktiskt. Där allt bara känns pisskitbajs och jag inte kan se det positiva i något. Där jag behöver uppbåda all möjlig kraft till de enklaste sysslor. Och det är helt okej. Även om jag inte kan känna det jämt.

Jag vill också lägga till att min son inte har någon del i det här, han begär inte att vi ska göra en massa saker eller uttrycker besvikelse om jag ligger i sängen en hel dag. Allt detta ligger hos mig, i mitt eget huvud. Han kan komma och lägga sig i sängen hos mig och vi kan bara umgås där. Vi kan lägga oss i soffan och se en film tillsammans, eller spela ett spel ihop. Han har blivit expert på att se när jag är trött, vilket jag egentligen önskar att han slapp men som är ett nödvändigt ont i vårt liv. 😔

Om du också har en sån här dag idag vill jag bara säga: det är okej. ❤️

9 Jan. 2024 – Förälder med Crohns

januari 9, 2024 / / 1 kommentar

Min sjukdom blossade upp ordentligt efter min graviditet 2009. Det är inte helt ovanligt har jag förstått. Jag vet inte om det var graviditeten i sig, eller den extremt stressiga och påfrestande tiden efteråt som var orsaken, men det var då jag började få ordentliga problem. De tidiga tecknen var täta toalettbesök, blod i avföringen, viktnedgång och trötthet. Mitt i allt detta skulle jag rodda en vardag som ensamstående mamma till en liten bebis. Nämnde jag att jag var 18 år?

Min sjukdom har varit en ständig källa till dåligt samvete i förhållande till min föräldraroll. Och det är något det pratas alldeles för lite om, tycker jag. Inte bara när det kommer till Crohns, utan alla kroniska sjukdomar. Jag blev ung mamma och det jag fick höra från dag ett var ”ja men då är du i alla fall ung och pigg”. Men så var ju inte fallet.

Jag har under hela min sons liv varit trött. En extremt förlamande trötthet som gjort att jag behövt välja mina aktiviteter under perioder. Till en början kunde jag förstås inte detta, men så småningom lärde jag mig att planera efter vad vi skulle göra. En dag på Leos lekland behövde planeras långt innan, med tid för vila både innan och efter. En dag på Leos lekland kunde kräva 2-3 dagars vila. Att gå till isrinken och åka skridskor krävde energi som helt enkelt inte fanns där efter en dag på jobbet eller i skolan.

Detta innebär att min son har behövt vara ganska självgående sedan tidig ålder. Jag har inte orkat att ha aktiviteter inplanerade efter skola eller jobb, eftersom min energi då varit slut. Han har lyckligtvis (eller tack vare detta?) varit väldigt bra på att leka själv. Ibland har jag lekt med honom liggande i hans säng eller i soffan. För det var bara så det var. Självklart har vi gjort saker, och i perioder har jag inte alls märkt av min Crohns på det sättet. Men under många och långa perioder har jag behövt vila på eftermiddagen. Och när jag inte lyssnat på kroppen utan istället bara kört på, eftersom det är vad som förväntats av mig, så har jag kraschat totalt och hamnat på sjukhus istället.

Det är ytterligare en källa till dåligt samvete. Mina många och ibland långa sjukhusvistelser. Ambulansfärder till akuten under tiden sonen varit i skolan eller på natten när han sovit. Plötsligt har jag inte varit där. Vad gör det med ett barn, att aldrig veta om mamma är kvar hemma när man slutar skolan, eller när man vaknar på morgonen? Nu har jag haft en himla tur att ha familj och vänner som han känt sig trygg med som kunnat ställa upp vid dessa tillfällen, men mamma är ändå mamma. Och självklart har han varit orolig, rädd och förvirrad. Någon gång har han behövt följa med för att jag helt enkelt inte haft någon som kunnat hjälpa till. Och han har snällt följt med, suttit där vid min sida på sjukhuset och aldrig klagat.

Jag är också rädd att min sjukdom har påverkat hans syn på sjukhus, och känsla inför dem. Nu efter senaste operationen ville han inte hälsa på på sjukhuset. Jag förstår honom, och jag blev väldigt glad att han trots allt kom en snabbis dagen efter operationen och hälsade på tillsammans med min syster. Men jag förstår att det är oerhört ångestladdat för honom att hälsa på mig på sjukhuset men inte få ta med mig hem. Det är något han behövt göra allt för många gånger..

Det gör så ont i hjärtat att tänka på vad hela den här resan har gjort med honom. Idag är han 14 år och betydligt mer självgående, men han är också oerhört inkännande och vaksam på hur jag mår. Behöver jag åka in? Behöver han ringa ambulansen? Kommer jag att komma hem igen? Denna ständiga oro, ovissheten som måste grävt stora hål inom honom. Långa perioder då han behövt bo hos moster, mormor eller morfar för att jag legat på sjukhus.

Men det är också tack vare honom som jag orkat kämpa. Tack vare att jag vet att om jag bara gör som läkarna säger, om jag står ut med den här behandlingen, undersökningen eller operationen, om jag kämpar mig igenom det här hindret så får jag komma hem till honom sen. För det har gjort så ont att inte få vara hemma hos honom. Varje gång jag legat inne, varje kväll och varje natt på sjukhuset har jag gråtit mig till sömns för att jag saknat honom så mycket. För att jag inte fick vara en ung och frisk mamma som orkade. Som kunde vara ung med honom. Han är mitt ljus i mörkret, min ständiga källa till glädje och skratt. Min ledstjärna i livet och min största idol. Om alla vore som honom, då skulle inga krig finnas i världen ❤️

© 2024 LifeasIknowit

Tema av Anders Noren — Upp ↑