Etikett: Jobb

18 Feb. 2024 – Min kropp är skrot

Jag är 32 år. Jag hör till de yngre på mitt jobb. För de som inte vet det så jobbar jag på en kombinerad mack/restaurang med oerhört mycket turister vintertid. Vi får både Åres, Sälens och Branäs turister på avbytesdagarna. Så helgerna är helt galna.

Denna helg har jag jobbat. Jag har gjort 8-timmarspass, vilket är kortare än vad alla andra gör. Ändå får jag till slut gå hem för att min rygg är så paj att jag knappt kan gå. Jag har ju förvisso alltid ont i lederna, men de här passen när man inte kan tänka på hur man lyfter, när man står i 8 timmar i sträck, när man är så trött att man nästan vill gråta… Då känner man sig oerhört gammal.

Jag brukar lite skämtsamt säga att jag känner mig som 80 år. Men om sanningen ska fram gör jag faktiskt det många gånger. När jag knappt tar mig ur sängen på morgonen, eller när jag knappt orkar böja knät när jag ska sätta på mig byxorna. Eller när jag ska ta upp något från golvet och ryggen smäller till.

Jag kontaktade min läkare i veckan angående smärtan i lederna. Jag upplever att den blivit mycket värre på senaste tiden, och som jag nämnt i tidigare inlägg är det ju inte helt ovanligt med ledproblem i samband med Crohns. Han tyckte jag skulle börja med att kontakta vårdcentralen, så blir att ringa dem imorgon. Och kiropraktorn, så kanske jag kan jobba på tisdag som planerat 😅

Inte mycket att göra åt, jag får försöka börja träna lite så kanske jag kan få ordning på det ena och det andra. 🏋️

3 Feb. 2024 – uppdatering

Tänkte det kanske var dags för en uppdatering kring mitt eget mående också.

Det går sakta men säkert framåt. Kroppen är fortfarande i omak med hjärnan, men så är det ju å andra sidan i normala fall också 😅 jag går fortfarande halvtid och blir fortfarande helt slut efter ett sådant pass, men på något vänster ska jag försöka vara tillbaka på heltid inom en vecka. Det stressar mig lite, eftersom jag i nuläget precis klarar de fyra timmar jag gör per dag. Det är ett ansträngande jobb med tunga lyft och man står och går hela dagarna. Så planen är fortfarande att försöka hitta ett annat jobb.

I övrigt försöker jag vila så mycket det är möjligt mellan jobbpassen. Dagar som idag, när det är strålande sol och plusgrader, har man ju verkligen ingen lust att åka hem och lägga sig när man slutar kl 14, men jag vet att jag måste om jag ska orka morgondagen. Så efter en promenad med Grabben blev det sängläge. Och jag försöker verkligen att inte få dåligt samvete över det, men det är svårt. Riktigt svårt. 😔

Har inte fått återkoppling från läkaren än ang ett eventuellt skov, men har fått fler tecken på att något inte står rätt till. Har blåsor i hela munnen, och lederna går sönder bara jag vänder mig i sömnen känns det som. De senaste dagarna har ett knä krånglat för att jag vred det lite konstigt under en promenad häromdagen, imorse var ryggen paj så fick ta både Alvedon och Ipren för att orka jobba. Det hjälpte förvisso även knät, så det var ju bra 😅

Men i övrigt känner jag mig ändå på banan! Har märkt att jag påverkas mycket av vädret, så att vi fick se solen idag gjorde mycket för humöret. 🌞

Bild från morgonpromenaden innan jobb, visst bor jag väl fint? 😍

28 Jan. 2024 – söndagsångest

Det är konstigt, jag kan emellanåt känna mig ganska klok och resonlig när det kommer till sjukdomskännedom, dvs att jag har förståelse för sjukdomen och mitt mående. Jag kan se rent logiskt att jag måste välja vad jag ska lägga energi på, att jag får prioritera vila inför en dag med jobb. Men något jag verkligen måste bli bättre på är att oftare acceptera att vissa dagar helt enkelt spenderas i sängen, utan att få ångest över allt jag borde passa på att göra när jag är ledig, när det är helg, när sonen är ledig… Och söndagar är värst, för då vet jag att det gått ännu en helg när vi inte gjort någonting kul för honom. Det är svårt, för självklart vill jag passa på att göra saker med sonen när vi är lediga, men då vet jag också att jag inte kommer orka jobba dagen efter.

Idag är en sån där dag när tröttheten och ångesten bara kommer över en. Det blir en ond spiral där man är trött och inte orkar gå upp på promenad med hunden på morgonen, utan bara släpper ut honom på baksidan. Sen får jag ångest för det. Går upp, tar ut honom på en ordentlig promenad, och störtar sen i sängen. Får ångest för jag skulle lagt energin på sonen istället. Går upp och försöker umgås lite med honom, störtar i sängen. Får ångest för jag vet att jag också har tonvis med tvätt, jag skulle behöva duscha både mig och hunden, snart är det dags för mat och jag vet inte hur jag ska uppbåda energi till allt detta.

Man lär sig förstås att prioritera under årens lopp. Men det gör inte att ångesten över det man inte orkar med minskar. Det här är säkert någon ADHD-grej också, att jag bara inte kan slappna av och låta kroppen vila, men jag mår verkligen inte bra psykiskt dessa dagar. Vilket i sin tur gör att jag blir ännu mer trött och mår sämre i magen. Jag blir illamående, får ont i magen och får sällan behålla maten jag äter. Vilket gör mig mer trött, vilket ger mig mer ångest… Ja ni hör ju, en nedåtgående spiral.

Jag vill bara att ni ska veta att det finns såna här dagar med. Ganska många faktiskt. Där allt bara känns pisskitbajs och jag inte kan se det positiva i något. Där jag behöver uppbåda all möjlig kraft till de enklaste sysslor. Och det är helt okej. Även om jag inte kan känna det jämt.

Jag vill också lägga till att min son inte har någon del i det här, han begär inte att vi ska göra en massa saker eller uttrycker besvikelse om jag ligger i sängen en hel dag. Allt detta ligger hos mig, i mitt eget huvud. Han kan komma och lägga sig i sängen hos mig och vi kan bara umgås där. Vi kan lägga oss i soffan och se en film tillsammans, eller spela ett spel ihop. Han har blivit expert på att se när jag är trött, vilket jag egentligen önskar att han slapp men som är ett nödvändigt ont i vårt liv. 😔

Om du också har en sån här dag idag vill jag bara säga: det är okej. ❤️

25 Jan. 2024 – uppdatering

Ledsen att jag inte uppdaterat på ett tag, jag har helt enkelt inte haft någon ork. Ska försöka bli bättre på detta.

Jag har börjat jobba halvtid igen och är ärligt talat helt slut efter dessa fyra timmar jag gör per pass. Varje dag har jag behövt lägga mig och vila några timmar när jag kommer hem. Både kroppen och huvudet är helt slutkörda, och jag blir oerhört stressad av att veta att jag måste tillbaka på heltid inom en väldigt snar framtid.

Man vill ju tro att kroppen ska få återhämta sig i den takt den behöver, men det anser förstås inte Försäkringskassan. Den 24 februari har jag varit sjukskriven ett år, och då krävs ”särskilda skäl” för att få vara fortsatt sjukskriven, även om det är på halvtid och även om jag beskriver att jag är på väg tillbaka. Rådet jag fick var att friskskriva mig och helt enkelt bara gå ner i timmar på jobbet. Och leva på en halvtidslön då. Jo jag tackar jag.

Men förhoppningsvis är jag tillräckligt återställd för att orka heltid tills dess. Eller ännu hellre har jag hittat ett nytt jobb där jag inte behöver slita ihjäl kroppen och kanske faktiskt kan få en rast då och då, eller åtminstone sitta ner i fem minuter av en dag. 🙄

Nåja, nu har jag gnällt färdigt 😅 Vad har jag då gjort under de senaste veckorna? Under mina lediga dagar har mitt fokus legat på sonen, hunden och vänner i stort sett. Jag unnade mig en vinkväll med Alva förra helgen, det var riktigt mysigt. Denna helg planerar jag att försöka träna ordentligt med Grabben, vi behöver verkligen komma igång både fysiskt och med utställningsträningen om vi ska vara redo för Ambull-showen i maj 🤩 Om någon har en liten husvagn att låna eller hyra ut till billig peng 10-12 maj så får ni gärna hojta till! Behöver givetvis tillåta hund 🐕

En spännande sak som hänt i mitt liv är att jag satts upp på väntelista för NPF-utredning! Var iväg på screening där de beslutar om huruvida man ska gå vidare till den stora utredningen, och i veckan fick jag veta att jag ställts i kö. Det blir förmodligen en lång väntan, men känns skönt ändå att det är i rullning. Har egentligen aldrig själv tänkt på att jag kan ha någon diagnos, men efter att ha läst en bok om kvinnlig ADHD och ha diskuterat den med nära och kära fick jag en annan syn på saken. Min misstanke fann stöd i min omgivning, så att säga 😂

En annan spännande sak är att ILCO vill intervjua mig till veckan angående denna blogg, så förhoppningsvis blir det lite fler som hittar hit 😊

Tills vi hörs igen, ha de gött! Haaaj!

7 Jan. 2024 – jobb

Imorgon ska jag återgå till jobbet. Det känns lite vemodigt, för jag hade sagt till mig själv att jag inte skulle tillbaka dit. Jag hade hittat ett jobb där jag skulle få använda mina färdigheter som kriminolog, där jag skulle kunna jobba med sådant jag tycker är viktigt och där jag kunde få utvecklas.

Men sjukdomen satte återigen käppar i hjulet, och när jag kontaktade dem efter operationen var tjänsten redan tillsatt. Förväntat, men ändå nedslående.

Det finns inte så många arbetsplatser här i närheten där jag har möjligheten att utöva mitt yrke. Särskilt inte när jag inte vill jobba inom polisen. Så jag har hela tiden sagt att jag stannar där jag är tills jag hittar rätt. Men efter en sjukskrivning på 9 månader har jag insett att jag inte vill göra detta längre.

Jag vill jobba med att hjälpa ungdomar som hamnat snett att komma tillbaka till samhället, hitta rätt i denna djungel av vägskäl som livet ändå är. Inte för att jag är någon expert, men jag vill hoppas att alla mina felaktiga vägval inte varit förgäves. Kanske kan någon annan lära av dem, innan de går samma vägar och möter samma hinder.

I stället får jag stå och steka hamburgare ett tag till. Missförstå mig rätt, jag älskar mina kollegor och vi sliter arslet av oss för att hjälpa och underlätta för varandra. Men jag behöver utvecklas, både yrkesmässigt och personligt, för att dagarna ska kännas meningsfulla. Det kan jag inte göra på mitt nuvarande jobb.

Dessutom funkar det dåligt i kombination med min sjukdom, eftersom det är ett fysiskt krävande arbete där jag står upp hela dagarna och ofta lyfter tungt. Det är stressigt, vilket också försvårar saker.

Crohns skapar inte bara inflammation i mag-tarmkanalen, utan kommer även med en mängd följdsjukdomar. Artrit är en av dem, där man får inflammation i lederna. Det gör fruktansvärt ont, och kan komma trots att inflammationen i tarmen är under kontroll. Jag har börjat märka av detta mer och mer, där jag framförallt får ont i korsryggen och i höfterna. Även händer och fötter gör ont.

Behandling? Kortison. Och som jag nämnde i mitt förra inlägg är inte det en behandling jag är ett särskilt stort fan av. Alternativ? Lyfta mindre. Stå kortare stunder. Stressa mindre. Slutsats? Byta jobb.

Vi får se hur länge jag blir kvar där jag är idag. Jag fortsätter att leta vidare efter mitt drömjobb, men tills dess hittar ni mig på Mac45. 😊👩🏻‍🍳

© 2024 LifeasIknowit

Tema av Anders NorenUpp ↑