Nu till ett lite allvarligare ämne. Något som förföljt mig sedan tidiga tonår och som jag (som den hobbyläkare jag är) är övertygad om att har en del i att jag har Crohns idag.
För det vore ju helt orimligt om det faktum att jag misshandlat min mage under så lång tid inte skulle orsaka rubbningar, irritation och skador i tarmen. Självklart spelar andra saker in, men det har garanterat varit en bidragande faktor.
Jag har haft problem med magen så länge jag kan minnas, som jag berättat om förut. Och mina ätstörningar började i 13-14 års ålder. Jag retades i skolan eftersom jag var kraftigt byggd och lite överviktig. Jag hade även en mamma som ständigt bantade och testade varenda möjliga diet som fanns på marknaden, som aldrig var nöjd över sin egen vikt och som ibland även påtalade min. Till slut fick jag sådan ångest varje gång jag åt att jag började kräkas upp maten. Till en början frossade jag, för att sen kräkas för att jag helt enkelt var så mätt. Men så småningom började jag äta ytterst lite, bara för att stilla hungern, och sedan ändå kräkas upp det. Detta resulterade såklart i att jag gick ner i vikt, vilket premierades av omgivningen. ”Nämen så smal och fin du har blivit!” blev en standardfras som jag fick höra, och det triggade mig såklart ännu mer. Ju smalare jag blev, desto finare blev jag. Enligt omgivningen. Detta pågick sedan i perioder, ju sämre jag mådde psykiskt desto mer kräktes jag. Till slut kunde jag inte ens välja att inte kräkas. Och mitt i allt detta försökte vi ta reda på vad som var fel med min mage.
Självklart berättade jag inte för någon att jag kräktes. Det var ju förenat med en enorm skam. Jag blev expert på att dölja det oavsett vart vi befann oss, och ingen märkte något på många år. Det var först många år senare som någon, jag minns inte om det var mamma eller pappa, hade gått på toaletten efter mig och det hade luktat spya lite för många gånger. Någon gång hade jag inte spolat ordentligt också, så då såg de resterna i toaletten. Till slut berättade jag, och jag skickades till ätstörningsenheten. Jag gick på samtal och fick äta under uppsikt, men när jag kom hem igen så började jag ju bara om.
Det har faktiskt gjorts en studie på detta, dvs sambandet mellan psykisk ohälsa (såsom ätstörningar och depression) och IBD-sjukdomar hos barn. Studien heter Childhood-onset inflammatory bowel disease and risk of psychiatric disorders and suicide attempt – a nationwide cohort study with sibling comparisons. för den som är intresserad av att läsa, men ett utdrag ur ett reportage från Sveriges radio lyder såhär:
Barn med inflammatorisk tarmsjukdom löper högre risk än sina syskon att drabbas av psykisk sjukdom, som beteende- eller ätstörningar. Det enligt en stor svensk studie. (…) Av dessa mer än 6 000 individer visade det sig att drygt tusen hade drabbats av någon form av psykisk sjukdom. Det var också dubbelt så stor risk bland barn med inflammatorisk tarmsjukdom att ha psykiska problem, jämfört med ett syskon utan IBD. (…) Den tydligaste skillnaden ser man framför allt när det gäller just beteende- ätstörningar.
https://sverigesradio.se/artikel/7283036
Jag är övertygad om att det finns ett samband. Många (tjejer) jag pratat med som har sjukdomen har berättat att de även lidit av ätstörningar.
Jag kämpar än idag med min ätstörning, det är ytterligare en kronisk sjukdom att addera till listan. För den försvinner aldrig, även om den inte alltid är aktiv. Jag måste alltid förhålla mig till den. Ett exempel är när jag måste äta kortison under perioder pga sjukdomen, då man ju ofta går upp i vikt eftersom man samlar på sig vätska. Det är en otroligt triggande situation för mig, och av den anledningen undviker jag kortison i det längsta. Vi behöver alltid ta hänsyn till min ätstörning när det kommer till mediciner, eftersom jag inte fixar att gå upp i vikt rent psykiskt.
Samtidigt får jag i princip inte gå ner i vikt för min läkare, eftersom det oftast innebär att sjukdomen är aktiv. Ett symtom på ett skov är just att man går ner i vikt. Inte alltid, men ibland. Tiden innan min operation var jag både väldigt sjuk i min Crohns och i min ätstörning, då såg jag ut såhär:
De som sett mig i verkligheten borde förstå att detta inte är en hälsosam kropp, eftersom jag har en kraftig benstomme och helt enkelt inte är byggd för att vara såhär smal. Mitt huvud (som tyvärr inte är med på bilden) såg enormt ut. Men under den här perioden gick/sprang jag ca 1 mil om dagen, kräktes upp varenda måltid och hade även en konstant blödande tarm. Men där och då minns jag att jag tyckte att jag var så snygg i kroppen! Jag hade aldrig varit så nöjd med den som jag var då. Och den delen av min hjärna som är sjuk säger mig i detta nu att jag vill tillbaka dit. Förstår ni hur sjukt det är?
Idag är det en ständig balansgång där jag ibland ramlar över på fel sida, men oftast kan jag idag stå emot impulsen att kräkas. Idag försöker jag att träna mer och tänka på att äta hälsosammare om jag upplever att jag går upp i vikt, men inte till en överdrift (vilket det lätt blir).
Om du lider av en ätstörning finns det hjälp att få! Du kan söka hjälp på din vårdcentral, öppenvårdspsykiatrin eller via någon av alla vårdcentraler på nätet. Men första steget är att berätta för någon i din närhet, någon du litar på. Någon som kan hålla lite koll på dig, hjälpa dig att inte gå på toan efter matintag eller som kanske kan följa med dig när du söker vård. Ätstörningar är farligt och kan faktiskt leda till döden om det vill sig riktigt illa. Faktum är att min familj och mina vänner varit en stor orsak till att jag lyckades bli ”frisk”. Så underskatta inte den hjälpen, även om det kan kännas skitjobbigt att berätta ❤️