Något jag har väldigt tudelade känslor inför är sjukvården, dels av egna erfarenheter och dels av andras som man hört talas om. Vi som lever med kroniska sjukdomar kommer ju tyvärr inte ifrån det faktum att sjukvården blir en del av vårt liv. Av den anledningen är det förstås oerhört viktigt att man känner sig trygg och bekväm med sin/sina läkare och de sköterskor som arbetar på avdelningen.
Personligen började mina problem med magen i ung ålder, någon gång i mellanstadiet. Som sig bör vände vi oss till vårdcentralen och jag minns att jag lämnade både blodprov och avföringsprov, då jag emellanåt helt enkelt bajsade blod. Jag gjorde detta några gånger, men utan något egentligt resultat. Proverna visade ingenting och då vet vi ju att inget är fel. 🙄
Jag fortsatte att söka vård för mina symtom under åren som gick, alltid via vårdcentralen. Jag skickades på endo- och gastroskopier och det togs prover, men ingenting tydde på någon tarmsjukdom. 2011 remitterades jag till mag- och tarmmottagningen och fick träffa en specialist, och 2012 fick jag diagnosen Ulcerös Kolit efter både skopier, provtagningar och magnetröntgen.
Specialistläkaren som jag träffade då tog mina symtom på allvar och jag upplevde verkligen att de gjorde allt i sin makt för att ta reda på vad som var fel. Mediciner sattes in och vi prövade oss fram för att se vad som fungerade. Jag fick i perioder starka smärtstillande läkemedel då jag hade väldigt ont, men detta var något som läkaren inte alls tyckte om att skriva ut. Förståeligt, absolut! Jag var en ung tjej med konstanta smärtor och hon var väl troligen livrädd för att jag skulle fasta i ett missbruk. Men när man är en ensamstående mamma i 20-årsåldern så är det varken särskilt kul eller ens möjligt att vara sängliggande pga smärtor, och då fanns inga andra möjligheter.
Dock blev jag bara allt sämre och ingen medicin fungerade. När jag i januari 2015 blev inlagd med hög feber och 20-30 tarmtömningar per dag där det bara kom blod, visste de helt enkelt inte vad de skulle göra. De sa det, rakt ut. Det fanns en medicin som jag ännu inte provat, men de visste inte hur de skulle ge mig den?! Jag tjatade och tjatade om att få komma till ett större sjukhus med fler (och bättre) specialister, och efter en vecka skickades jag till slut dit. Där gjordes fler undersökningar på en dag än vad de gjort under en vecka på det första sjukhuset. Samma kväll sattes den tidigare nämnda medicinen in (ett dropp, hur kan man inte klara det?) och morgonen efter beslutades om akut operation. Jag har aldrig gått tillbaka till det första sjukhuset efter det. Jag bytte sjukhus och fick en oerhört bra läkare, avdelningschefen för mag- och tarmmottagningen. Han har alltid tagit mina symtom på allvar och idag kan han min sjukdomshistoria utan och innan. Även kirurgen som genomförde akutoperationen var densamma som 2023 genomförde min rektumamputation, och jag litar helt och fullt på honom.
Däremot, eftersom jag har 14 mil enkel resa till detta sjukhus, blir det ofta att jag hamnar på det gamla sjukhuset när jag behöver uppsöka akut sjukvård. Och så många gånger som jag blivit hemskickad därifrån pga att proverna varit bra! Men när det sedan gjorts en endoskopi har det visat sig att jag har en full blown inflammation i tarmen. Eller som nu sist, när jag fått en stor vätskeansamling innanför såret där bak efter operationen, då skickade de också hem mig eftersom proverna såg bra. Den gången anmälde jag dem. För jag åkte inte hem, utan till akuten på det andra, större sjukhuset. Där röntgade de, och konstaterade just detta. Hade jag åkt hem hade jag högst troligt fått infektion i denna abcess, vilket i sin tur kan leda till skepsis.
Efter min operation 2015 mådde jag relativt bra fram till hösten samma år. Då började jag få samma symtom som tidigare och jag utreddes på nytt. Då fick jag diagnosen Crohns sjukdom och det sattes in en stark biologisk medicin för att försöka bota inflammationen i tid. Därefter följde några år med mycket problem, framförallt med smärtor. Jag åkte in och ut på sjukhuset, och till slut märkte jag att de trodde att jag var en missbrukare. De behandlade mig faktiskt riktigt illa, och när jag läste i min journal vad de skrivit blev jag så förbannad att jag bad att få prata med avdelningschefen. De hittade inget fel på mig, så då fejkade jag ju smärtan. Till slut var det jag själv som räknade ut att smärtorna kom vid samma tidpunkt varje månad. Jag bad att få en remiss till endometriosmottagningen , och väl där utreddes och diagnosticerades jag med endometrios. Det var orsaken till smärtan, och det var så oerhört skönt att kunna trycka upp det i ansiktet på läkarna som hade dömt ut mig. När vi började behandla detta med hormoner försvann smärtorna så småningom.
Jag hade hamnat på mag- och tarmavdelningen varje gång jag sökte vård eftersom jag hade Crohns i grunden, men ingen tänkte på att smärtorna kunde ha en annan orsak. Här tappade jag mycket av mitt förtroende för läkarna tyvärr. Jag tycker det är viktigt att de förstår att man känner sin kropp bäst själv. Särskilt om man har en kronisk sjukdom! Om jag känner att något är fel, men proverna inte visar något avvikande, så kanske man behöver gå vidare med ytterligare undersökningar innan man avfärdar mig.
Nu senast när jag låg inne efter operationen missade de att jag inte hade kissat mer än max 1 dl på över ett dygn, samtidigt som jag förlorat 4 liter vätska i stomin och inte fått något dropp. De missade att jag skulle haft flytande kost de första dagarna efter operationen, vilket resulterade i att de behövde suga upp innehållet i magsäcken via sond två gånger för att tarmen inte hade kommit igång. Efter att de satt det andra dränaget och jag sov första natten på en hjärtavdelning spolades aldrig dränaget eftersom de inte visste hur man gjorde! Men till mig sa de att de inte hade fått några sådana ordinationer när jag frågade. Detta hade kunnat göra dränaget obrukbart om jag inte hade fått komma till rätt avdelning tidigt dagen därpå, där de kunde spola. Sköterskan på den avdelningen gjorde faktiskt en avvikelserapport på detta, han var riktigt arg över hur det hade skötts.
Överlag vill jag ändå verkligen applådera sköterskorna jag haft att göra med under åren. Absolut, det har funnits riktiga rötägg bland dem också, men de allra flesta är så vänliga, hjälpsamma och trevliga. Jag förstår att många saker som går fel beror på att de helt enkelt är för få i personalen, tidsbrist etc. Men det kan bli så oerhört farligt att missa saker när det kommer till sjuka människor. Att då dessutom vara ignorant, få tunnelseende eller bara ha en ovilja att göra sitt jobb, det är fasen inte okej.
Idag tycker jag ändå att jag har en bra läkare för min Crohns, jag får bra hjälp med min endometrios och kirurgen som opererar mig vet vad han gör. Kommer jag att hamna i situationer där jag som patient behöver stå på mig igen? Absolut. Kommer vi att se en förändring där sjukvården prioriteras och fler får anställas? Förhoppningsvis, men det ser onekligen mörkt ut.
