Påsken är över och den har i princip bara spenderats på jobbet. Och i skogen med Grabben. Förutom idag då vi varit på kalas för systersonen som fyllt 13 år 🥳 Helt sjukt att våra barn blir så stora. De som nyss var små pluttar som badade i lerpölar och föredrog att springa nakna på gräsmattan!
Jag har tänkt en del på det idag. Det faktum att jag har en son som fyller 15 år i år. Herregud, när jag var 15 kände jag mig ju så gott som vuxen. När jag var 15 flyttade jag hemifrån, till en lägenhet i Karlstad. När jag var 15 år hade jag varit tillsammans med min första pojkvän i ett år. Jag var en strulig tonåring som sökte svar på livets frågor, men ingen kunde ge mig svar. När jag blev 18 kändes det som om jag redan hade levt ett helt liv. När hela mitt liv vändes upp och ner, på ett fantastiskt sätt.
Jag tror någonstans att jag var precis där jag skulle vara då. Jag var redo, och jag hade orken som krävdes. Idag hade det inte varit möjligt, så det var troligen min enda chans till att få bli förälder. Och jag hade en känsla av det redan då. Att det där var min enda chans. Därför valde jag, tvärtemot många andra, att behålla barnet jag blev gravid med vid 18 års ålder. Det sågs inte med blida ögon av omgivningen. Jag gick andra året på gymnasiet när magen började växa. När jag kom tillbaka efter sommarlovet mellan andra och tredje ring var jag riktigt stor.
De andra ungdomarna tittade snett på mig, vuxna bannade mig för att jag var för ung. Och det var jag såklart. Jag var ett barn själv. Men det där var min enda chans. Och jag hade aldrig någon tvekan.
Att bli ensamstående som 19-åring stod förstås inte på planeringslistan, särskilt inte samtidigt som jag blev väldigt sjuk. Men jag har alltid varit bra på att göra det bästa av en situation, och lyckligtvis hade jag en hel by bakom mig som ställde upp. ❤️ Faktum är att jag inte tror att William och jag hade haft en så tight och bra relation vi har idag om det inte alltid hade varit vi mot världen. Kanske spelade åldern även en viss roll där, att jag fortfarande minns hur det var att vara tonåring, att jag vet hur jag hade önskat att min egen mamma hade varit när jag växte upp.
Den relationen är något jag är oerhört stolt över idag. Jag är stolt över att min son känner sig trygg med att komma till mig med alla typer av funderingar, problem eller rädslor. Jag har inte alla svar han söker, men tillsammans kan vi försöka diskutera fram eller söka efter svar.
Så för att summera detta vill jag tacka min fantastiska son för att han kom in i mitt liv vid precis rätt tidpunkt, och räddade mig från ett liv i förfall 😅 För ärligt talat, vem vet var jag hade hamnat om jag inte hade haft honom att ta hand om, att älska och att dela livet med. ❤️