I januari 2015 läggs jag in på sjukhuset med hög feber, svåra smärtor och extremt höga inflammationsvärden. Jag går på toaletten 25-30 gånger per dag och det kommer bara blod. Läkarna vet inte riktigt hur de ska behandla då ”vi testat allt”, och jag förvaras därför mer eller mindre under denna vecka. Inga undersökningar görs för att ta reda på varför jag är så dålig, och till slut kräver jag att få bli flyttad till ett större sjukhus ca 10 mil bort som har bättre resurser och fler specialister. Sagt och gjort, efter en vecka körs jag ner med sjuktransport till detta sjukhus, och jag hinner i stort sett inte ens få ett rum innan jag ska iväg på koloskopi och röntgen. Det händer med andra ord mer de första timmarna på detta sjukhus än det gjorde på en hel vecka på det tidigare.

Undersökningarna visar en väldigt sjuk tjocktarm, och läkarna förklarar att det finns en möjlighet, ett starkt biologiskt läkemedel som man får i dropp under natten. Om jag dagen efter inte känner någon skillnad behöver vi diskutera operation.

Jag vill bara nämna här att jag inte hade någon anhörig med mig, och allt hände så himla fort. Idag önskar jag att jag hade haft någon med mig som stöd, och vill verkligen rekommendera de som har den möjligheten att faktiskt ta med sig någon som dels kan hjälpa en förstå allt, som kan ifrågasätta där det behövs och som kan hålla din hand när du är rädd. Du är i det här läget inte i skick att vare sig ta in allt som sägs eller att ställa frågor om sådant som kanske skulle behövas.

Dagen efter visar jag inga tecken på förbättring; proverna är fortfarande skyhöga och jag går på toaletten lika ofta som tidigare. Läkarna kommer på ronden och klämmer och känner på magen, de säger att vi behöver operera och sedan går de. Kvar ligger jag och förstår ingenting. Vadå operera? Vad innebär det?

Kl 12.00 kommer en sköterska in och berättar att jag ska opereras kl 14.00. Jag får en förpackning Hibiscrub och ombeds duscha och tvätta mig med den. Återigen vill jag nämna att jag är ensam och allt går så fort att jag inte förstår någonting.

Efter duschen kommer en sköterska in som presenterar sig som stomisköterska. Hon visar olika påsar och ritar ut på min mage var stomin ska placeras. Nu är jag fullständigt utzonad – det här har ingen nämnt tidigare är något som ens kan hända. Som tur var hade jag en bekant i min närhet som led av samma sjukdom och som hade fått stomi några år tidigare, så tack vare det visste jag att det fanns en liten, liten risk. Men ingen läkare hade någonsin nämnt order stomi för mig tidigare. Nu skulle jag helt plötsligt som 23-åring få det.

Kl 14.00 rullades jag in i operationssalen med en tuschmarkering på magen som visade kirurgerna var de skulle placera stomin. Jag fick ryggmärgsbedövning (epidural) insatt och snart sov jag stött.

Ca 6-7 timmar senare vaknade jag upp på uppvaket, och det enda jag minns är att jag skriker rakt ut av smärta. Själva smärtan har min kropp förträngt, men det slutade med att de fick ge mig lugnande för att jag skulle somna om och försöka få ordning på smärtlindringen. Troligen satt epiduralen inte riktigt rätt då den sattes in väldigt snabbt, och hjälpte därför inte när jag vaknade. Då detta var den enda smärtlindringen jag hade innebär det att jag vaknade upp helt utan smärtlindring. Mitt nästa minne är att jag vaknar upp i ett litet rum, och att jag får ligga där tills vi fått kontroll över smärtorna. Till slut är jag tillräckligt smärtlindrad och rullas därefter till avdelningen där jag somnar ganska omgående.

Bild från ca en vecka efter operationen.