Då jag var i så pass dåligt skick innan operationen väntade en lång rehabilitering efteråt. Kroppen var svag och jag hade redan varit sängliggande under lång tid.

Till att börja med skulle jag lära mig sköta min stomi. Sköterskorna bytte till att börja med påsen varje dag, och vissa var mer pedagogiska än andra när det kom till att lära mig. Samtidigt behövde mina tarmar komma igång, vilket var oerhört smärtsamt. Eftersom man hade tagit bort hela tjocktarmen behövde tunntarmen nu hitta nya platser i magen att tillrättalägga sig i, och denna smärta är i stort sett omöjlig att smärtlindra.

Jag behövde komma upp och röra på mig så fort som möjligt eftersom detta hjälper tarmarna att komma igång, så redan dag 2 eller 3 var de på mig om att resa mig upp med gåbordet. De första försöken svimmade jag, eftersom jag legat så länge. Men till slut kunde jag stå upp vid sängkanten och någon av de första dagarna var en av sköterskorna snäll och tvättade mitt hår i tvättfatet bredvid sängen, eftersom jag inte fick duscha så länge jag hade epiduralen.

Någon av de första dagarna hade jag så ont i magen att jag låg och vred mig i smärtor, och till slut bara skrek jag rakt ut och grät som ett barn för att det gjorde så ont överallt. Det visade sig att mina vridningar i sängen hade resulterat i att jag dragit ur epiduralen i ryggen, vilket rent krasst innebar att jag inte hade någon smärtlindring. De pumpade mig full med morfin intravenöst, men jag hade så ont och spände mig så mycket att kroppen inte kunde ta till sig det. Jag bad t.o.m sköterskan att köra sängen till fönstret så jag fick hoppa ut för jag orkade inte mer. Till slut började morfinet verka (allt samtidigt) och jag minns att jag beskrev det som att det kändes som att ligga i en båt. Men smärtan avtog och vi lyckades så småningom hitta en fungerande smärtlindring utan epiduralen.

Jag delade rum med en äldre man som också hade stomi. Han var en riktig snuskgubbe som ville titta på VM i konståkning för att ”flickorna var så lättklädda så man såg under kjolen på dem” 🤢 Men än idag jag minns en sak som han sa: se det positivt, nu kan du sitta på motorvägen å skita! Den sägningen har jag upprepat några gånger genom åren, när jag delat bil med någon som akut behöver gå på toa 😂

Som om det vore meningen så intervjuades en ung tjej av Malou på TV någon av de första dagarna. Hon pratade om hur det var att få stomi vid ung ålder, och detta stärkte mig oerhört. Jag hade inga problem med stomin, men det var självklart inte kul att få en stomi som 23-åring. Tjejen heter Stina Hägglund och hon har verkligen varit en inspiration. En annan tjej som verkligen funnits där och svarat på alla mina konstiga och dumma frågor, både efter denna operation och den jag gjort nu senast, nämligen Ida Olsson. Det är en tjej som verkligen gått igenom helvetet med sin Crohns, och hon har alltid legat några år före mig i allt så hon har kunnat stötta och hjälpa oerhört mycket.

Jag minns inte riktigt hur dagarna såg ut i detalj, eller i vilken ordning allt skedde, men dagarna på sjukhuset förflöt och jag försökte komma upp och gå så mycket som möjligt. Min familj och mina vänner kom och hälsade på, och jag mådde piss av att inte få vara med min son. Grät mig till sömns varje kväll, så till slut bestämde vi att jag skulle få förflyttas närmare hemmet för fortsatt rehabilitering och stomi träning. Jag flyttades till Torsby och spenderade de sista veckorna där.

Totalt låg jag inne över en månad denna gång. Det var oerhört tungt, jobbigt och svårt att vara ifrån min då 5-åriga son som inte riktigt förstod varför inte mamma kunde följa med hem när han skulle åka. Men till slut kände jag mig redo för hemfärd, och trots att en lång resa väntade även hemma så var det stort att få komma hem till honom. Redan då var han så oerhört omtänksam och hjälpsam, och han tog verkligen hand om mamma där hemma. Jag fick inte lyfta mer än en mjölkliter den första tiden så jag fick mycket hjälp med att handla osv. Fick börja med att träna på att gå till postlådan och tillbaka, och sakta byggdes musklerna upp igen.