En annan sak jag tänkt på när jag legat här i korridoren på akuten är att alla är här med någon. Alla har en partner med sig som står bredvid och stöttar, håller handen, rättar till filtar, hämtar vatten… Och jag inser att jag aldrig haft det så. Jag har kört det här racet själv, från start. Jag hade ingen hos mig när det var dags för akutoperation då jag fick stomin. Ingen som väntade i något väntrum någonstans på att operationen skulle bli klar. Ingen som höll min hand när jag vaknade. Varken under den operationen eller rektumamputationen.
Jag säger inte att jag inte har något nätverk, jag har helt fantastiska vänner och familj som funnits där på det sätt som varit möjligt, som hjälpt mig rent praktiskt med barn och hund, som skött logistiken på hemmaplan när jag varit borta. Som suttit vid min sida när det varit möjligt. Det vet jag. Men tänk om man hade haft någon att dela allt med. Som verkligen förstod, för att han hade varit med i varje steg.
Men att jag åker till akuten är sådan vardagsmat idag så det är ingen som följer med mig längre. Och det är helt fine! Det är ingen som kan följa med varenda gång jag måste åka in. Jag förstår det. Och det har nästan alltid varit så. Ändå kan jag sakna något jag aldrig haft.
Samtidigt känns det inte rätt att vilja dra någon med sig i det här. I denna cirkus som är mitt liv, med nya åkommor hit och dit. Jag förstår att vem som helst hade tröttnat. Och så läser jag såna här citat, där man istället måste spela den där rollen som frisk hemma. Den man alltid måste spela ute bland folk. Den man inte kan visa andra, för att man då blir en belastning. Den som svarar ”det är bara bra” när någon frågar hur man mår. Den som ler trots konstant smärta.
Men kanske, bara kanske, rätt person ändå hade orkat stå kvar.
Kanske.
