Etikett: Rektumamputation (Sida 2 av 2)

Nu trodde jag ju att dagarna på sjukhus var slut och att det bara var en tidsfråga innan jag skulle kunna börja jobba igen. Jag har oerhört svårt för att sitta stilla, och efter nästan två veckor på sjukhus kliade det i varenda cell. Så jag började baka och städa och hålla på precis som tidigare. Under helgen som kom efter hemkomsten skulle Williams halvsyskon och deras mamma komma och fira honom i efterskott, så jag fäktade och stojade en hel del den dagen. På kvällen upptäckte jag en hel del färskt blod i bindan, något jag inte sett tidigare. Blodet kom från såret där bak, så mycket kunde jag konstatera.

Morgonen efter hade jag blött igenom allt. Därefter behövde jag byta binda en gång i timmen, och insåg att det inte stod rätt till. Jag ringde avdelningen och rådfrågade dem, och kirurgen på plats tyckte jag skulle åka in akut för att undersöka detta. Eftersom jag har 14 mil enkel resa till Karlstad valde jag att åka till Torsby akutmottagning istället. Där träffade jag en allmänläkare som jag direkt märkte inte hade koll på läget, men han klämde på magen och kollade där bak. Jag hade legat ner i några timmar då och märkte att jag inte blödde så mycket när jag inte var uppe och rörde mig, så han såg inget uppenbart sår som blodet kunde komma ifrån. ”Är du säker på att det inte är mens?” frågade han..

Han skulle kontakta sin bakjour och återkomma. En stund senare kommer han in och säger att kirurgen sagt att jag kan åka hem. ”Det är ju inte ovanligt med lite blödningar mellan suturerna”. Försökte förklara att det var mer blod än så, men läkaren ville inte lyssna och sa åt mig att åka hem. Proverna såg ju bra ut.

Jag kände mig inte trygg med detta och ringde återigen till avdelningen. Sköterskan tyckte jag skulle åka till akuten i Karlstad, så jag gjorde väl det då.

Där var det en lååång väntan på läkaren. 6 timmar efter att jag kom in fick jag träffa en läkare, och efter undersökning och diskussion med kirurgen ville de ha kvar mig över natten för att genomföra en CT morgonen därpå. Jag blev inskriven på patienthotellet och kl 8.30 morgonen därpå gjordes en CT. Åter till akuten för att invänta svar på röntgen, och det var verkligen helt galet mycket folk. Denna dag tog det inte mindre än 7 (!!) timmar innan jag fick träffa läkaren. Hon förklarade då att jag hade två vätskeansamlingar som behövde tömmas; dels den gamla som hade vuxit igen, och sen den här nya som blödde. Jag skulle därför läggas in för att sätta in dränage under kvällen.

Jag hann inte mycket mer än komma in på rummet på den avdelning de lyckats hitta ett ledigt rum på (en hjärtavdelning) innan det var dags för operation. Återigen sattes ett dränage in under narkos och jag hade väldigt ont när jag vaknade. Bedövningssalva och smärtlindring intravenöst gjorde det möjligt för mig att sova den natten. Dock spolades aldrig dränaget den kvällen, trots att jag frågade om det, för de hade inte fått någon ordination om det sa hon. I journalen har hon däremot skrivit att de inte spolat pga att de inte visste hur man gjorde 🤦🏻‍♀️

Dagen efter fick jag en plats på en kirurgavdelning, och där blev sköterskan rasande över att de inte spolat dränet. Anledningen till att det är så viktigt är att det riskerar att bli stopp i det annars. Men spolningen som sedan gjordes funkade bra och det var inget stopp.

Dagen efter pratades det först på att de kanske skulle kunna ta bort dränaget, troligen pga att de ville skicka hem mig då de hade enorm platsbrist. Men kirurgen ville inte riskera att vätskan fylldes på igen, så det beslutades att jag skulle åka hem med dränaget och komma tillbaka om två veckor för att med hjälp av röntgen kolla om vätskan fanns kvar. Om inte skulle vi ta bort dränaget då.

Så i tisdags fick jag åka hem. Dränet skulle spolas en gång om dagen och det sköter jag själv. Nu har dock själva spolningen inte funkat som den ska, eftersom all vätska som jag spolar in åker ut där dränaget sitter fast, det kommer med andra ord inte in i själva abcessen. Så efter att ha pratat med avdelningen idag skulle jag avvakta tills på måndag så skulle hon prata med kirurgen då, förutsatt att jag inte får feber eller väldigt ont. Förmodligen har dränet åkt ut och gör därmed ingen nytta längre, och då har jag ingen lust att ha en slang mellan benen som gör svinont 😅

Så det är alltså där vi står idag. Jag inväntar samtalet från sköterskan på måndag för att se vad planen blir. Egentligen har jag tid för röntgen den 27e, men om dränet inte hjälper eller gör det som det ska tänker jag ju inte gå med det till den 27e.

Som ni märker har jag inte särskilt mycket tur i mitt liv. Någon sa till mig häromdagen ”jag fattar inte att du kan vara så positiv hela tiden” och mitt svar är ganska självklart: ingenting blir bättre av att vara negativ. Jag får försöka se det ljusa i tillvaron, annars blir jag nog knäpp. Som t.ex. vilka fantastiska människor jag har runt mig, som ställer upp och finns där i vått och torrt. Utan er hade jag aldrig orkat vara så positiv! ❤️

Dag 3 efter operationen kunde vi ta bort sonden igen. Tarmen hade fortfarande inte kommit igång så det beslutades att jag bara skulle få flytande kost. Epiduralen satt kvar, men jag upplevde att bedövningen flyttats från magen och ner i vänster ben. I samråd med narkosläkaren testade vi att stänga av EDAn för att se om jag kunde klara mig utan den, men fick då så kraftiga smärtor att jag inte kunde andas. Den slogs därför på igen och benet domnade återigen bort. Fortfarande feber och tog mig ännu inte upp på benen.

Dagen efter bestämdes att epiduralen skulle tas bort och att smärtlindringen skulle skötas i tablettform. Det tog ett tag innan vi hittade en fungerande dos och Smärtkliniken kopplades in. Till slut hittade vi något som fungerande och jag tyckte ändå inte att smärtorna var det största problemet, utan snarare febern och att tarmen inte kom igång.

Efter ytterligare två dagar med feber och dåliga värden beslutades att det skulle göras en CT-röntgen. Där konstaterades att det samlats vätska innanför såret där bak, vilket troligen var orsaken till febern. Dagen efter sattes därför dränage under narkos, för att vätskan skulle komma ut.

Att ha ett dränage (en slang) ut genom ett redan ömmande sår i baken är inget jag rekommenderar. Det gör förbannat ont och är svårt att både sitta och gå. Dock försvann febern redan samma natt som vi satte dränet, så det var väldigt skönt och redan dagen efter kunde jag komma upp och börja röra på mig.

Två dagar senare hade tarmen börjat komma igång (eftersom jag kom upp och rörde på mig) och vi beslutade att katetern kunde tas bort. Kisseriet funkade som det skulle och det kändes verkligen som om allt gick åt rätt håll. Dränaget satt kvar och spolades två gånger per dag, men jag kunde sitta, stå och gå.

Jag började gå med gåbordet som en galning i korridorerna för att bygga upp musklerna i ryggen och magen. När man legat så länge försvinner verkligen alla musklerna där och det blir därför svårt för kroppen att hålla sig upprätt. Så småningom vågade jag släppa gåbordet och kunde gå på toan utan det. Till slut gick jag i korridorerna utan gåbordet och den 3 december började det pratas om hemgång. De skulle förmodligen ta bort dränaget dagen efter sa sköterskorna, men det gjorde jag så fint själv kvällen innan 🙈 Satt i sängen och hade slangen och påsen liggande lös i sängen, annars hade jag den alltid i en liten ficka på knät. Glömde bort mig och reste mig upp för att gå på toa när jag kände hur det ryckte till där bak. ”just ja, jag har ju dränet där” tänkte jag och började känna efter slangen längs benet, i samma sekund som jag upptäcker att den ligger kvar i sängen. Jag hade alltså ryckt ur den 🤦🏻‍♀️ Sköterskan trodde dock inte det var någon fara, de skulle ju ändå tagit bort den dagen efter.

Och som utlovat fick jag äntligen åka hem dagen efter. Bara dränet försvann kunde jag sitta utan problem, så efter att ha fått ett uttrappningsschema för smärtlindringen av Smärtkliniken så satte jag mig på sjuktransportbussen och åkte uppöver.

Det var så otroligt skönt att komma hem, och jag tror sonen blev väldigt glad men gladast var nog ändå Grabben (hunden) 😂 Trodde han skulle slita ut vartenda stygn när jag klev innanför dörren. Den natten sov jag som ett barn i min egen säng, skedandes med Grabben ❤️

Så var dagen kommen för operationen. Kl 7 infann jag mig på Operation i Karlstad. Jag sa till min syster att hon väl kunde ringa om jag inte hört av mig innan 17,för då borde jag vara klar och tillbaka på avdelningen. De började med att sätta epiduralen. ”jag hoppas du är så lugn som du verkar” sa en av sköterskorna, och det var jag verkligen. Jag kände mig så oerhört redo för detta, en helt annan känsla än inför den första operationen. Nu hade jag haft lång tid på mig att förbereda mig och jag var inte ett dugg orolig.

Därefter sövdes jag. Nästa gång jag vaknar gör det så förbannat ont där bak att jag bara skriker rakt ut. De får det dock under kontroll snabbt och när jag tittar på klockan är den runt 18. Jag inser att min familj måste vara väldigt oroliga och ber därför om att få ringa. Det enda numret jag lyckades komma ihåg i huvudet var min systers så jag ringde henne och de hade ringt överallt för att få reda på vart jag tagit vägen. Operationen hade tagit 9 timmar, betydligt längre än jag räknat med men det var tydligen inte så ovanligt.

Två timmar efter att jag vaknat stod jag upp mot ett gåbordet, och jag kände mig som superwoman. 😎 Tänkte att det här var ju plättlätt, jag kommer ju vara hemma om någon dag. Jag kördes därefter till avdelningen där jag fick dela rum med en tant som var halvdöv och snarkade något kopiöst 😅

Dagen efter ville de att jag skulle börja äta som vanligt för att försöka komma igång så fort som möjligt. Jag åt frukost och lunch som vanligt, och stod även upp en stund mot gåbordet. Att sitta var däremot inte så skönt, så det undvek jag. Middagen blev svår att få ner, det kändes som om maten stod mig upp i halsen. Jag hade kateter och behövde inte bry mig om toabesök, så jag låg mest i sängen. Fick besök av min son, syster och systerdottern en sväng innan de skulle på hockeymatch. När kvällspersonalen kom så tyckte sköterskan att jag såg hängig ut och jag hade haft frossa till och från hela dagen. Han tog tempen och insåg att jag hade feber. Han började kolla upp hur mycket vätska jag gjort av med och insåg att jag förlorat 4 liter vätska i stomin på ett dygn, medan jag inte kissat ens 10 ml. De satte genast in vätskedropp och Alvedon intravenöst eftersom jag var kraftigt uttorkad. Vi insåg också att tarmen inte kommit igång eftersom det inte kommit ut annat än vätska i stomin, trots att jag ätit som vanligt. Känslan av att maten stod mig upp i halsen var därför inte bara en känsla, den gjorde faktiskt det eftersom den blev kvar i magsäcken. Vi tvingades därför sätta sond, för att kunna suga upp maten andra vägen och få ut den.

Sond är det värsta jag vet och jag grät som ett barn när de sa att den behövde sättas. Jag ville verkligen inte, men mådde samtidigt så dåligt så jag hade inget val. Det gjorde ont att andas eftersom lungorna tryckte på magsäcken då. Han lyckades få upp en del av det som låg kvar i magsäcken och känslan av att inte kunna andas gav med sig. Jag vägrade sova med sonden och de tog ut den efter en stund. Till slut fick jag sova för natten och jag hoppades på en bättre morgondag.

Nästa dag mådde jag inte bättre och febern höll i sig trots Alvedon. Jag hade fått två påsar med vätskedropp under natten men var fortfarande uttorkad. Blodtrycket låg ganska stadigt på 90/60. De fortsatte ge dropp. Jag frågade vad febern berodde på och de sa att det inte är ovanligt efter en så stor operation.

Jag blev väldigt nedslagen av att jag mådde så mycket sämre och grät mycket. Bad min syster att komma och bara finnas där, och min pappa skulle också komma bestämdes det. Medan vi väntade hjälpte sköterskorna mig att tvätta av mig och byta stomipåse. De undrade om jag ville gå till toaletten och borsta tänderna, och det ville jag för jag hade ju klarat det morgonen innan. Men när jag satte mig på sängkanten kände jag mig väldigt vimmelkantig, och jag skyndade mig därför att ställa mig upp direkt. Sköterskan frågade om jag mådde bra, jag började må illa och svettas, så jag sa att det snurrar och att jag behövde sätta mig. Sen minns jag inget mer förrän jag vaknar och hela rummet är fullt av personal, något larm tjuter och någon säger ”hon svimmade”. En läkare lutade sig över mig och lyste med en ficklampa i ögonen på mig, frågade om jag visste vart jag var och vad som hänt. Jag svarade på allt och sa åt dem att det var lugnt, jag blev bara yr, men det skulle tas EKG och allt möjligt. Plötsligt hör jag en av sköterskorna säga ”jag går ut till systern” och jag inser att min syster lyckats komma mitt i detta kaos. Hon är ganska känslig när det kommer till sjukhus och allt som hör till det, så kände att jag måste skrämt livet ur henne. Hon berättade sen att hon kommit i korridoren och gått när akutlarmet gick och alla rusade in i mitt rum, hon läste ”10:2” på larmskylten och insåg att det var mig det larmade om. Hon bröt ihop och ringde min pappa som också var på väg och visste inte ett dugg vad som hände, stackarn. Men till slut fick hon komma in och alla slutade så småningom pjoska med mig.

Jag mådde dåligt hela dagen och orkade inte äta något, sov mycket och var nog inte något vidare sällskap till varken syrran eller pappa. Men de fanns där, och det betydde verkligen så mycket den dagen. Jag var väldigt ledsen emellanåt eftersom jag kände att jag tog flera steg bakåt istället för framåt. Jag orkade peta i mig lite mat, men återigen kändes det som om det stod mig upp i halsen, kräktes till slut flera gånger och det beslutades att vi återigen skulle sätta sond. Denna gång gick det bättre och den var inte lika jobbig i halsen som dagen innan. De sög upp maten igen och denna gång fick den sitta kvar över natten. Jag fick eget rum efter svimningen och det var skönt. Så syrran kunde vara kvar sent på kvällen, och till slut lyckades jag somna.