Det är konstigt, jag kan emellanåt känna mig ganska klok och resonlig när det kommer till sjukdomskännedom, dvs att jag har förståelse för sjukdomen och mitt mående. Jag kan se rent logiskt att jag måste välja vad jag ska lägga energi på, att jag får prioritera vila inför en dag med jobb. Men något jag verkligen måste bli bättre på är att oftare acceptera att vissa dagar helt enkelt spenderas i sängen, utan att få ångest över allt jag borde passa på att göra när jag är ledig, när det är helg, när sonen är ledig… Och söndagar är värst, för då vet jag att det gått ännu en helg när vi inte gjort någonting kul för honom. Det är svårt, för självklart vill jag passa på att göra saker med sonen när vi är lediga, men då vet jag också att jag inte kommer orka jobba dagen efter.
Idag är en sån där dag när tröttheten och ångesten bara kommer över en. Det blir en ond spiral där man är trött och inte orkar gå upp på promenad med hunden på morgonen, utan bara släpper ut honom på baksidan. Sen får jag ångest för det. Går upp, tar ut honom på en ordentlig promenad, och störtar sen i sängen. Får ångest för jag skulle lagt energin på sonen istället. Går upp och försöker umgås lite med honom, störtar i sängen. Får ångest för jag vet att jag också har tonvis med tvätt, jag skulle behöva duscha både mig och hunden, snart är det dags för mat och jag vet inte hur jag ska uppbåda energi till allt detta.
Man lär sig förstås att prioritera under årens lopp. Men det gör inte att ångesten över det man inte orkar med minskar. Det här är säkert någon ADHD-grej också, att jag bara inte kan slappna av och låta kroppen vila, men jag mår verkligen inte bra psykiskt dessa dagar. Vilket i sin tur gör att jag blir ännu mer trött och mår sämre i magen. Jag blir illamående, får ont i magen och får sällan behålla maten jag äter. Vilket gör mig mer trött, vilket ger mig mer ångest… Ja ni hör ju, en nedåtgående spiral.
Jag vill bara att ni ska veta att det finns såna här dagar med. Ganska många faktiskt. Där allt bara känns pisskitbajs och jag inte kan se det positiva i något. Där jag behöver uppbåda all möjlig kraft till de enklaste sysslor. Och det är helt okej. Även om jag inte kan känna det jämt.
Jag vill också lägga till att min son inte har någon del i det här, han begär inte att vi ska göra en massa saker eller uttrycker besvikelse om jag ligger i sängen en hel dag. Allt detta ligger hos mig, i mitt eget huvud. Han kan komma och lägga sig i sängen hos mig och vi kan bara umgås där. Vi kan lägga oss i soffan och se en film tillsammans, eller spela ett spel ihop. Han har blivit expert på att se när jag är trött, vilket jag egentligen önskar att han slapp men som är ett nödvändigt ont i vårt liv. 😔
Om du också har en sån här dag idag vill jag bara säga: det är okej. ❤️
