Stenåldersgubbar?

Häromdagen hade jag en kund på jobbet, en herre på 80+ som ropade åt mig från en hylla med biltillbehör. Han sa åt mig att skicka dit en ”pojke” för han behövde hjälp med olja… Behöver jag säga att jag inte ropade dit någon jä*la pojke. Jag stampade dit, beslutsam om att motbevisa hans förutfattade meningar. Han litade inte på ett ord jag sa och ifrågasatte allt, men efter många om och men tog han den olja jag rekommenderade. Han sa tom ”det var tur du sa emot mig”.

Jag diskuterade detta fenomen med en kompis häromdagen. Dvs att anledningen till att jag vägrar dejta någon här i dalen är för att alla lever kvar på 1800-talet. Kvinnan ska stå bakom spisen, vid disken och ta hand om ungarna. Det rimmar dåligt med min livsstil, och jag kommer aldrig mer vara någon jäkla husmor åt en bortskämd karl.

Det jag vill diskutera är själva fenomenet, det faktum att Stöllet inte är den enda platsen på jorden där dessa stenåldersvärderingar lever kvar. Jag har personligen varit väldigt noga med att uppfostra min son annorlunda. Han ska inte tro att jag, bara för att jag är kvinna, ska sköta allt i hemmet. Han får bannemig lära sig diska, tvätta och städa själv, och han får lära sig att män och kvinnor är jämställda. Men jag vet ju att både tjejer och killar i hans ålder får lära sig just dessa värderingar, eftersom det är så det ser ut hemma. Pappa kommer hem från jobbet till dukat bord, efter maten går han och ser på TV medan mamma tar disken och nattar barnen. Tyvärr!

Hur kommer det sig att det är så mycket svårare att avvänja män på landsbygden det här beteendet? Hur förändrar man normen? Varför ses starka, självständiga kvinnor som något hotfullt och maskulint?

Tack för mig.