Jag är en periodare av rang. På alla möjliga sätt. Det vet jag och har lärt mig leva med. Men det kan bli påfrestande på min omgivning, har jag insett med åren. Jag kan bli väldigt intensiv angående något speciellt, tjata hål i huvudet på andra om det för att en dag bara släppa det helt.
Som när jag startade den här bloggen, är ju bara ett av alla exempel. Jag var flitig med inlägg, gjorde reklam för bloggen på alla möjliga sätt och försökte ständigt hitta bra innehåll. Sen en dag tröttnade jag. 🤷🏻♀️
Eller när jag kom på att jag skulle bygga en hinderbana till hunden. Jag sparade ner hundratals bilder på olika hinder, hade ritningar i telefonen och listor på vad jag behövde ordna. Jag fick tag på en del grejer, men sen en dag hade jag tröttnat och inget mer hände med den. 🤷🏻♀️
Jag har förstått att det kallas hyperfixering. Jag kan även hyperfixera på personer, och det blir väldigt jobbigt för både mig och den personen. Ofta av det andra könet… Och det kan orsakas av vad som helst egentligen, från en dag till en annan, och bli väldigt intensivt en period för att sen bara helt försvinna. Detta gör mig till en ganska svår person att dejta. För jag hyperfixerar, och sen är jag klar med den personen.
Under en sådan period har jag ett väldigt stort behov av att prata med personen, jag är social, energisk och behöver knappt någon sömn eller mat så länge jag får någon typ av bekräftelse från den här personen. Jag lever på dopaminet som bekräftelsen ger mig. Och sen, när dopaminet slutar ge mig kickar, så tar jag det som att intresset svalnat och jag bryter kontakten. Inte särskilt hälsosamt, men jag tänker att första steget är att bli medveten om det.
Så hur ska jag hantera det här? Det första är ju att hela tiden påminna mig själv om att dopaminruschen jag får inte är detsamma som förälskelse eller kärlek. Och det innebär ju att bara för att dopaminet försvinner så betyder inte det att mitt intresse för personen svalnat. Men om personen inte har förståelse för den här svängningen i mitt beteende så kan det lätt uppfattas så. Jag har helt enkelt inte samma starka behov av bekräftelse, och det kan såklart i sin tur skicka signaler om att jag inte längre är intresserad. Det kan leda till att personen tar ett steg tillbaka, och då rusar jag åt andra hållet. Eftersom jag är livrädd för att bli sårad, så om jag bryter först så hinner inte den andra personen att såra mig.
Hyperfixering påverkar egentligen inte mitt liv negativt annat än när det kommer till just relationerna. Att jag får nån idé om att renovera ett rum men hinner tröttna innan jag ens börjat med något praktiskt skadar varken mig eller någon annan. Men att jag inte kan hantera mina känslor när det kommer till relationer har trots allt gjort att jag varit singel i 7 års tid. För att jag låtit dopaminet och rädslan för att bli sårad styra. Det planerar jag att försöka ändra på. Jag vet inte riktigt hur än bara. 😅
Fler som upplever detta? Och som hittat verktyg för att hantera det?
