Något som jag behövde ställa om lite efter operationen där jag fick stomi var kläderna. Jag hade lite problem innan jag hittade vad som passade mig; vissa kör på sina gamla kläder och har stomin ovanpå eller halvt instoppad eller liknande. Jag gillade inte det eftersom jag upplevde att den blåste upp sig snabbt då (halva påsen blev ju liksom inklämd i trosorna/byxorna så det var ju inte så konstigt). Så jag insåg att jag ville att mina trosor och byxor skulle gå över påsen, för att på så sätt dölja den bäst.
Jag köpte trosor och byxor med hög midja, och det är såå bekvämt! Jag tror att jag hade föredragit det även utan stomi faktiskt 😅 de håller in magen och jag behöver aldrig oroa mig för att visa halva röven när jag böjer mig framåt 😂
Men höga trosor är idag många gånger shapingtrosor, vilket funkar ibland men inte alltid. Åtminstone inte för mig. Det får inte klämma åt för hårt runt, så jag har köpt trosor med light shaping eller helt utan, de gånger jag lyckats hitta sådana. Här kommer några tips på några olika trosor, eftersom man kan vilja ha lite olika typer 😊
Tryck bara på bilden så kommer du till de olika sidorna.
Dessa trosor från Lindex har jag många uppsättningar av, för att använda i vardagen. Dessa är dessutom i bomull, vilket är bra för fiffi 🥰Även dessa trosor från Cubus är sjukt sköna vardagstrosor.Dessa är också från Cubus, och de brukar jag använda när jag vill känna mig lite extra fin.Lindex har faktiskt en hel del snygga trosor med hög midja, men här är ett par av mina favoriter.
Detta är som sagt bara mina egna personliga favoriter, jag kan egentligen bara råda dig att prova dig fram. Du kommer hitta dina favoriter, och då rekommenderar jag att köpa på dig en bunt 😊 Det gör mycket för självförtroendet att känna sig fin i sina underkläder ❤️
När det kommer till byxor räcker det egentligen att du går in på vilken klädbutik som helst; det finns byxor med hög midja överallt idag 😊 Var glad för det, för det gjorde det inte 2015 när jag ville ha det 😂 Idag väljer många högmidjade byxor helt enkelt för att det är bekvämare – och snyggt! Jag har byxor från H&M, Lager157, Kappahl… Sök och du skall finna 👖
Eftersom planen med den här bloggen är att skapa en plattform för diskussion och information kring Crohns och livet med stomi så tänkte jag börja det nya året med något som slog mig när jag som singel opererades 2015: hur dejtar man med stomi?
Jag kan bara utgå från mina egna erfarenheter och mina egna tankar, så det här är ingen allmängiltig sanning på något sätt. Det är enbart mina reflektioner kring ämnet. Och om min pappa läser denna blogg så rekommenderar jag att hoppa över just det här inlägget 😉
Den första frågan jag ställdes inför när det kom till dejtande var: När berättar man att man har stomi? Det känns knappast som något man börjar prata om på första dejten, och det handlar ju trots allt om bajs och tarmar så man vill ju inte ta det över en middag direkt. Jag ville inte skriva det över sms, för jag ville dels kunna förklara utan att personen skulle börja googla eller liknande, och dels för att kunna se personens reaktion. Jag hade sedan dag ett bestämt mig för att om stomin var vad det föll på så var det definitivt inte någon jag ville vara med ändå.
Samtidigt ville jag inte vänta för länge, för då blev det ju bara konstigt. Om personen skulle kunna lära känna mig så behövde den veta om min sjukdom, och därmed min stomi. Och det var lite så det blev. Det kom naturligt att berätta om stomin eftersom jag behövde berätta om min sjukdom. Den påverkar mig såpass mycket i mitt dagliga liv att jag förr eller senare fick frågor om varför jag var så trött, eller varför jag var sjukskriven t.ex.
Sen händer det ju förstås att man inte alltid dejtar… Jag är människa, och självklart har jag följt med killar hem efter krogen exempelvis. Och då blev det plötsligt lite mer komplicerat. Man ropar inte direkt i örat på snubben under tiden man är på dansgolvet att ”du förresten, jag har stomi!” 😂
Dock har det bara hänt en enda gång att stomin påverkade den typen av umgänge. Det var faktiskt första gången det hände efter operationen, och vid närmare eftertanke är det faktiskt väldigt konstigt att det inte påverkade mig mer än det gjorde. Jag hade följt med en kompis till Stockholm, vi gick ut och jag följde med en kille till hans hotell. Väl där var det liiite för sent att släppa bomben, så han fick helt enkelt upptäcka det själv. Det var inte en bra strategi insåg jag då 😅 Det slutade med att vi pratade hela natten istället och hade lite kontakt efteråt som vänner. Kanske var det därför jag inte mådde så dåligt av det.
Så nya strategin blev: oavsett hur snabbt det går behöver personen få veta det INNAN kläderna åker av så att säga. Och sedan dess har det faktiskt aldrig varit några konstigheter. Troligen för att jag själv är väldigt avslappnad med det och inte gör någon grej av det.
En gång dejtade jag en snubbe som (uppenbarligen) inte var särskilt intresserad av mig, för vi hade aldrig kommit in på min sjukdom. Och när vi träffats några gånger och jag skulle sova över första gången insåg jag att jag inte hade berättat om stomin, lite väl sent. Så jag började säga ”du, det är en sak jag måste berätta.. Jag borde väl egentligen ha sagt det tidigare men… Jag vill ändå säga det innan vi klär av oss.” och just i den stunden kände jag att, shit va kul det hade varit om jag sa att jag egentligen är en kille nu! Dessa briljanta idéer alltså.. Så jag sa det, för att ta bort lite av spänningen i situationen. Inte en bra idé vill jag meddela, åtminstone inte med den killen 🤣🙈 Han blev helt likblek och tittade på mig som om han sett ett spöke. Och sen var den natten körd 😂 Vi hade inte riktigt samma humor, om man säger så!
Men den andra killen jag träffade efter operationen sa något som jag aldrig glömt när jag berättade om stomin. ”Jaha, vad är det med det? Det är ju dig jag tycker om och vill vara med, då skiter jag väl i en jäkla stomi?” och det har jag tagit med mig i alla liknande situationer efter det. Om killen inte reagerar så, då åker han ut 😂
Summa summarum: stomin är absolut inget hinder för att dejta. Om du inte bryr dig, så gör inte de heller det. Och om de gör det så kan de dra åt h… ❤️
Som alla andra måste man ju summera året som gått trots allt. Om så bara för en själv. Har man uppnått det man önskat? Har man gjort allt man velat? Har man överlevt?
Kanske vi ska börja just där. Med att överleva. Jag är stolt över mig själv som överlevt ännu ett år. Som tagit mig igenom dessa 365 dagar utan att ge upp. Kanske har det känts som om jag bara velat ge upp vissa dagar. Men nu står jag ändå här, med tron och förhoppningen att 2024 ska ge allt det där som 2023 inte gjorde.
För det är ju ändå fördelen med att tiden går. Oavsett vad som händer, så kommer det en ny dag, en ny chans att göra det där som man inte hann/kunde/orkade/ville göra just idag.
Ett nytt år. Det osar så många möjligheter. Precis som alla andra av mina 32 levnadsår. Jag får en ny chans. Och om även detta kommande år skulle visa sig bli ett kämpigt år där drömmar och planer inte infrias, så kommer det ett nytt nästa år. Så länge jag överlever.
Mitt år började i stora drömmar. Jag skulle göra så mycket! Jag skulle åka på en riktig långvandring långt upp i Sverige, helst i flera dagar, med Grabben. Jag skulle renovera hemma. Jag skulle byta jobb och göra något jag verkligen brinner för. Jag skulle måla huset. Jag skulle ta med William på resor, visa honom nya platser. Jag skulle bilcampa så snart jag fick chansen. Jag skulle bli kär. Jag skulle tävla mer med Grabben. Jag skulle vara frisk.
Allt detta satte sjukdomen stopp för.
Men jag ger inte upp. Jag kommer att gå en långvandring i Norrland med Grabben. Vi ska se de fantastiska fjällvyerna ihop och det kommer att bli episkt när den dagen kommer. Jag ska måla huset, om så lite i taget. Jag ska renovera Williams sovrum, när ekonomin och orken finns. Det är ingen som tar allt detta ifrån mig, jag bara skjuter upp det lite. Och det är okej.
Det nya året tänker jag börja med att, i sakta mak, återgå till jobbet. Jag behöver verkligen den typen av rutiner för att må bra, för att få någon ordning på sömn och matintag. Sen ska jag ta en dag i taget. Mer än så kan man faktiskt inte göra. Det kommer att komma gupp på vägen, kanske t.o.m. höga berg att bestiga emellanåt. Men det tar vi när den dagen kommer.
Tills dess så räcker det faktiskt att bara överleva. Och det gäller även dig. Sätt en fot framför den andra, så kommer du framåt.
Är din enda bedrift att du har överlevt 2023? Jag är stolt över dig! Låt oss sakta vandra framåt tillsammans ❤️
Idag skulle jag infinna mig hos kirurgen kl 09.30 för genomgång av röntgensvaret och eventuellt borttagning av dränaget. För er som inte förstår problemet med detta så bor jag alltså 14 mil från sjukhuset.
Till att börja med kan jag meddela att idag nog var sämsta tänkbara dagen att ge sig ut på vägarna. Särskilt om du hade en tid att passa.
Igår under dagen kom det ca 1 dm snö, och detta fortsatte under natten då det kom 1 dm till. När vi gav oss ut på vägarna imorse kl 07 hade de inte riktigt hunnit ploga överallt… 🙄
Så efter de första tre milen var jag beredd att vända och skita i detta. Jag har aldrig någonsin under mina 15 år med körkort varit rädd när jag själv kört bil. Det var jag idag. William och hans tjej var med i bilen, och jag var livrädd för vad som kunde hända om jag hamnade lite fel i snömodden eller om vi skulle möta någon galning som hade bråttom och gjorde en livsfarlig omkörning.
Lyckligtvis hade de därefter plogat, så då väntade bara 11 mil i blixthalka och snöstorm 😅 det tog 2,5 timme till stan, och jag blev fem minuter sen till sjukhuset.
Väl där var jag så uppe i varv och stressad att jag knappt minns vad som sades. Men summa summarum: vätskeansamlingarna var borta och vi kunde ta bort slangjäveln 😁💪🏼
Att ta bort den var en piss i rymden, kändes knappt. Men sen visade det sig att ett av stygnen, som egentligen ska försvinna av sig själva, hade vuxit in i huden och blivit stenhårt, så det var som att gå omkring med en nål där bak. Inte konstigt jag har haft ont 🤦🏻♀️ Så ja, att skära bort den kändes kan jag lova. Var precis i färd med att slå till kirurgen när han ropade ”den är borta, den är borta!” 😂
Efteråt hämtade jag upp Liona och William, som var hos sin favoritfrisör på Gentlemens Barbershop och fixade frillan inför det nya året, och åkte till Bergvik. Regnet öste ner och det kändes helt enkelt inte särskilt lockande att strosa på stan…
Just det, imorse när jag vaknade hade jag ont i halsen och bihålorna, så jag insåg att även jag skulle få drabbas av den härliga mansförkylningen som pappa haft 👍🏼 Tack, förkylningsgudarna, för det!
Så efter en timme på Bergvik kände jag mig ganska klar, och undrade i mitt stilla sinne varför det inte finns vilorum på alla köpcentrum. Hade betalat mycket pengar för att få lägga mig och sova någon timme! Men i brist på detta fick jag, efter ytterligare en timme, med mig ungdomarna och vi styrde kosan mot Deje och syrran.
Efter en snabb visit hos syrran började vi rulla hemöver, och då kom nästa problem och rädsla på vägen: tröttheten. Jag var så trött så jag satt och slog mig själv i ansiktet, skakade på huvudet med jämna mellanrum och försökte undvika att kissa när jag blev kissnödig – allt för att hålla mig vaken. Till slut blev det dock ohållbart och jag stannade för att besöka damernas. Så fick jag även lite frisk luft, vilket var vad som krävdes för att orka resten av vägen hem. Det är riktigt otäckt att köra bil när man är så trött så bilarna framför fladdrar fram och tillbaka…
Nu ligger jag nerbäddad i sängen och tycker oerhört synd om mig själv då jag blivit riktigt risig. Sovit några timmar och fyllt på med vätska och Alvedon, så nu är planen att fortsätta sova och omfamna den kommande flunsan. Vore ju synd om man bara kunde få en enda dag att njuta av att kroppen håller på att läka 😂
Trots sjukstuga så närmar sig Nyårsafton med stormsteg. Jag är egentligen inget fan av den högtiden och orkar sällan hålla mig vaken till tolvslaget, men jag vet att William tycker det är mysigt med lite god mat och att bara umgås, så jag hade trots allt tänkt fixa en trerätters. Av allt att döma blir det bara vi två i år 😊
Vad har ni för planer på nyår? Har ni någon tradition ni återkommer till eller ändrar ni från år till år? Vad har ni tänkt äta? Smäller ni raketer, skickar upp rislyktor eller bara tittar på andras fyrverkerier?
Snart är det fredag… Vilket (förhoppningsvis) innebär att dränaget försvinner! 💃🏻
Var på röntgen igår för att ta reda på hur vätskeansamlingarna ser ut. Det blir i sin tur svaret på huruvida dränaget kan tas bort, eller om det måste sättas om. Tyvärr får jag inte veta vad svaret blir förrän imorgon hos läkaren.
Som lite grädde på moset tyckte herr Vädergud att vi inte hade nog med snö, så vi kör ett litet snöoväder i dagarna två. Lagom till att vi ska ner till stan tidigt imorgon med andra ord… Är inte livet fantastiskt? 🥹
Nåja, ingen idé att grubbla över det – vädret kan vi ändå inte påverka.
Jag måste bara tipsa om något jag nyligen upptäckt och blivit fullständigt beroende av: Vinted! En sida där folk säljer både nya och begagnade saker till sjukt låga priser, där frakten inom Sverige är gratis och där både köpare och säljare kan känna en trygghet när det kommer till betalningen (nej, jag är inte sponsrad, bara en väldigt nöjd kund!).🌟
Som ensamstående mamma som dessutom är sjukskriven nu så är inte ekonomin på topp. Särskilt inte när man har en son som ständigt växer ur kläder och skor, så man behöver köpa en ny garderob inför varje ny årstid. 😅 Då är det guld att hitta såna sidor, där man kan köpa kläder och skor i nyskick men till mindre än halva nypriset. Och de har verkligen ALLT!
De har något för alla 🙂
Det är även sjukt smidigt att sälja via Vinted! Har fått sålt mer via dem på en vecka än jag fått sålt via exempelvis Marketplace på flera månader!💰
Nåja, nog med reklam som inte är sponsrad.
Idag tänkte jag försöka lära min kära hund lite nya tricks, han är så oerhört uttråkad när jag inte orkar gå ordentliga promenader med honom och vädret inte direkt bjuder in till att hänga ute i trädgården om dagarna (-17°C igår). Så stay tuned, tänkte nämligen försöka filma när jag lär in ett nytt trick så att ni kan få hänga med på det 😊
Haft en riktigt jobbig natt smärtmässigt. Vet inte varför, men av någon anledning har dränaget börjat göra extremt ont igen. Den enda ställning som funkar liggande är på rygg, och jag avskyr att sova på rygg 😅 funkar inte alls att ligga på sidan. Känns ungefär som om jag skulle ha ett öppet sår och hälla salt i det. Heeeela tiden! Precis så kändes det i början när dränaget hade satts dit, men det blev bättre efter några dagar. Så varför det gått tillbaka igen nu vet jag inte, om jag kan ha rivit upp något stygn eller något kanske…
Har tid för återbesök och borttagning av dränet den 29/12, och det har aldrig känts längre bort. Måtte det lugna sig innan lördag iaf, då åker vi ner till syster för uppesittarkväll följt av julfirande. Min största fasa är att hamna på sjukhuset och behöva spendera julafton där.
Idag har vi inte gjort mycket, lyckades somna sent imorse och vaknade vid 14-tiden 🤦🏻♀️ så nu kommer det väl troligen bli ännu en vaken natt. Får försöka hålla mig vaken till imorgon kväll så jag vänder rätt dygnet lite.
När jag kom hem från sjukhuset kände jag mig så himla ofräsch; blek och puffig med utväxt som gjorde att jag såg halvt skallig ut. Men efter färgning av utväxten och ögonbrynen samt lite BUS (Brun utan sol) så börjar jag känna mig lite mer som folk igen. Det må låta ytligt, men det gör mycket att få känna sig fräschare. På sjukhuset blir jag alltid så mycket piggare när jag får duscha, sätta på mig rena kläder och få nya sängkläder. Man får liksom en skjuts energimässigt. Jag minns att när jag låg inne så länge efter stomioperationen 2015 kom en kompis och färgade min utväxt på sjukhuset, det var nog första gången det hände 😂 Men det gjorde mig så oerhört mycket piggare, och gjorde därmed fick jag mer ork att läka snabbare. Jag tror verkligen på det. Så förringa inte känslan av att få känna sig fräsch när det kommer till återhämtning.
Jag fortsätter att hålla Grabbens klo ren med Klorhexedin och Honungssalva, han är inte så nöjd över att ha tassen lindad och vill gärna vara där och dra i lindan, men med en strumpa ovanpå får den sitta kvar tills det är dags för nästa tvätt. Vi har även bokat tid för vaccination i mellandagarna så kanske kan be dem kika på klon då. Är väl ingen veterinär jag träffar, men de borde ju se om allt ser bra ut åtminstone. Han är inte varm eller röd, så det är inte infekterat iaf. Inga promenader utan skor i nuläget och ingen lek med bollen, till hans stora förtret. 🙈
Idag har jag haft väldigt ont både i magen och baken. Det har på något konstigt sätt känts som om jag är svullen på insidan. Därför har det varit väldigt obekvämt att både sitta och ligga, så jag har stått och gått mycket. Det resulterar i sin tur att jag får mer ont av dränaget 😅 Men det är pest eller kolera vi jobbar med här, right?
Jag har väldigt svårt att sova på nätterna pga smärtan, så det slutar ofta med att jag somnar vid 7-tiden på morgonen och sover halva dagen istället. Måste verkligen försöka vända på det (skriver hon klockan 01.45)… Idag sov jag till 13.30, vilket ju är helt galet. Jag har även fått så sjukt ont i höfterna av att ligga på sidan hela tiden, då jag inte är någon ryggsovare och magen (som egentligen är min sovställning) är utesluten av förklarliga skäl. Känner mig som en 90-åring i kroppen just nu. Vill börja kunna träna upp muskler och röra på mig ordentligt!
Jag har i alla fall tagit mig ut på en liten promenad med Grabben idag, han har så extremt mycket överskottsenergi så han höll på att explodera i kopplet. Samtidigt har han slitit av en klo så han får inte springa som en tok på ett tag.
Jag hann även med att baka lite julgodis här på kvällen (eget inlägg om det) och därefter såg jag ikapp alla avsnitt från julkalendern som jag missat. Tycker den är såå bra!
Nu har jag haft dränaget i en vecka, men det känns som en månad 🤦🏻♀️ Det är verkligen inte ett bekvämt ställe att ha dränage på. Har svårt att både sitta och gå eftersom det hela tiden skaver eller klämmer. Nu har såret dessutom börjat läka, och därmed klia! 😬 Håller på att bli knäpp.
Fick återkoppling idag på mitt samtal till avdelningen i lördags. Jag misstänkte att dränet inte fyller sin funktion, men kirurgen tyckte jag skulle ha kvar det och fortsätta spola dagligen för att hålla bakterier borta. Så förutsatt att jag inte får feber eller väldigt mycket mer ont så ska jag ha detta till den 29/12 🙄 suck… Men huvudsaken är väl att det får läka rätt nu så jag kan få komma tillbaks till vardagen.
Klättrar på väggarna här hemma av att inte kunna göra allt jag vill. Inatt kunde jag inte sova pga smärtor, så jag började rensa garderoben. Idag har jag varit till affären en sväng, bakat kavring till julbordet och även gjort tomtegröt. Försöker att göra sådant som inte kräver så mycket fysisk aktivitet. Skulle behöva börja sticka eller något… Problemet är ju att jag inte kan sitta så länge heller 😅
Grabben lyckades även slita av en halv klo igår på första promenaden som lös på väldigt länge. William har gått med honom senaste tiden, och då har han honom alltid i koppel. Så han sprang ju som en tok, och när vi kom in var en stor del av pulpan framme 😓 så nu försöker vi hålla rent, smörjer på en bakteriedödande salva och håller tassen lindad hela tiden. Det är inte första gången och det har gått bra att göra så tidigare så vi satsar på det även denna gång. Men inte tar han det lugnt ändå…
Har som sagt fortfarande väldigt ont emellanåt. Behöver mer smärtlindring nu än innan dränaget sattes, hade påbörjat nedtrappning men den har skjutits upp. Den långtidsverkande smärtlindringen ska verka i 8 timmar, men tyvärr kommer den ut hel i stomin redan efter två. Detta gör att jag behöver mer av den snabbverkande. Hade hoppats vara avvänjd den skiten nu… Men det kommer väl det med.
Hoppas någon orkar läsa, ni kan väl lämna en kommentar om ni är här och kikar 😊
Nu trodde jag ju att dagarna på sjukhus var slut och att det bara var en tidsfråga innan jag skulle kunna börja jobba igen. Jag har oerhört svårt för att sitta stilla, och efter nästan två veckor på sjukhus kliade det i varenda cell. Så jag började baka och städa och hålla på precis som tidigare. Under helgen som kom efter hemkomsten skulle Williams halvsyskon och deras mamma komma och fira honom i efterskott, så jag fäktade och stojade en hel del den dagen. På kvällen upptäckte jag en hel del färskt blod i bindan, något jag inte sett tidigare. Blodet kom från såret där bak, så mycket kunde jag konstatera.
Morgonen efter hade jag blött igenom allt. Därefter behövde jag byta binda en gång i timmen, och insåg att det inte stod rätt till. Jag ringde avdelningen och rådfrågade dem, och kirurgen på plats tyckte jag skulle åka in akut för att undersöka detta. Eftersom jag har 14 mil enkel resa till Karlstad valde jag att åka till Torsby akutmottagning istället. Där träffade jag en allmänläkare som jag direkt märkte inte hade koll på läget, men han klämde på magen och kollade där bak. Jag hade legat ner i några timmar då och märkte att jag inte blödde så mycket när jag inte var uppe och rörde mig, så han såg inget uppenbart sår som blodet kunde komma ifrån. ”Är du säker på att det inte är mens?” frågade han..
Han skulle kontakta sin bakjour och återkomma. En stund senare kommer han in och säger att kirurgen sagt att jag kan åka hem. ”Det är ju inte ovanligt med lite blödningar mellan suturerna”. Försökte förklara att det var mer blod än så, men läkaren ville inte lyssna och sa åt mig att åka hem. Proverna såg ju bra ut.
Jag kände mig inte trygg med detta och ringde återigen till avdelningen. Sköterskan tyckte jag skulle åka till akuten i Karlstad, så jag gjorde väl det då.
Där var det en lååång väntan på läkaren. 6 timmar efter att jag kom in fick jag träffa en läkare, och efter undersökning och diskussion med kirurgen ville de ha kvar mig över natten för att genomföra en CT morgonen därpå. Jag blev inskriven på patienthotellet och kl 8.30 morgonen därpå gjordes en CT. Åter till akuten för att invänta svar på röntgen, och det var verkligen helt galet mycket folk. Denna dag tog det inte mindre än 7 (!!) timmar innan jag fick träffa läkaren. Hon förklarade då att jag hade två vätskeansamlingar som behövde tömmas; dels den gamla som hade vuxit igen, och sen den här nya som blödde. Jag skulle därför läggas in för att sätta in dränage under kvällen.
Jag hann inte mycket mer än komma in på rummet på den avdelning de lyckats hitta ett ledigt rum på (en hjärtavdelning) innan det var dags för operation. Återigen sattes ett dränage in under narkos och jag hade väldigt ont när jag vaknade. Bedövningssalva och smärtlindring intravenöst gjorde det möjligt för mig att sova den natten. Dock spolades aldrig dränaget den kvällen, trots att jag frågade om det, för de hade inte fått någon ordination om det sa hon. I journalen har hon däremot skrivit att de inte spolat pga att de inte visste hur man gjorde 🤦🏻♀️
Dagen efter fick jag en plats på en kirurgavdelning, och där blev sköterskan rasande över att de inte spolat dränet. Anledningen till att det är så viktigt är att det riskerar att bli stopp i det annars. Men spolningen som sedan gjordes funkade bra och det var inget stopp.
Dagen efter pratades det först på att de kanske skulle kunna ta bort dränaget, troligen pga att de ville skicka hem mig då de hade enorm platsbrist. Men kirurgen ville inte riskera att vätskan fylldes på igen, så det beslutades att jag skulle åka hem med dränaget och komma tillbaka om två veckor för att med hjälp av röntgen kolla om vätskan fanns kvar. Om inte skulle vi ta bort dränaget då.
Så i tisdags fick jag åka hem. Dränet skulle spolas en gång om dagen och det sköter jag själv. Nu har dock själva spolningen inte funkat som den ska, eftersom all vätska som jag spolar in åker ut där dränaget sitter fast, det kommer med andra ord inte in i själva abcessen. Så efter att ha pratat med avdelningen idag skulle jag avvakta tills på måndag så skulle hon prata med kirurgen då, förutsatt att jag inte får feber eller väldigt ont. Förmodligen har dränet åkt ut och gör därmed ingen nytta längre, och då har jag ingen lust att ha en slang mellan benen som gör svinont 😅
Så det är alltså där vi står idag. Jag inväntar samtalet från sköterskan på måndag för att se vad planen blir. Egentligen har jag tid för röntgen den 27e, men om dränet inte hjälper eller gör det som det ska tänker jag ju inte gå med det till den 27e.
Som ni märker har jag inte särskilt mycket tur i mitt liv. Någon sa till mig häromdagen ”jag fattar inte att du kan vara så positiv hela tiden” och mitt svar är ganska självklart: ingenting blir bättre av att vara negativ. Jag får försöka se det ljusa i tillvaron, annars blir jag nog knäpp. Som t.ex. vilka fantastiska människor jag har runt mig, som ställer upp och finns där i vått och torrt. Utan er hade jag aldrig orkat vara så positiv! ❤️
Dag 3 efter operationen kunde vi ta bort sonden igen. Tarmen hade fortfarande inte kommit igång så det beslutades att jag bara skulle få flytande kost. Epiduralen satt kvar, men jag upplevde att bedövningen flyttats från magen och ner i vänster ben. I samråd med narkosläkaren testade vi att stänga av EDAn för att se om jag kunde klara mig utan den, men fick då så kraftiga smärtor att jag inte kunde andas. Den slogs därför på igen och benet domnade återigen bort. Fortfarande feber och tog mig ännu inte upp på benen.
Dagen efter bestämdes att epiduralen skulle tas bort och att smärtlindringen skulle skötas i tablettform. Det tog ett tag innan vi hittade en fungerande dos och Smärtkliniken kopplades in. Till slut hittade vi något som fungerande och jag tyckte ändå inte att smärtorna var det största problemet, utan snarare febern och att tarmen inte kom igång.
Efter ytterligare två dagar med feber och dåliga värden beslutades att det skulle göras en CT-röntgen. Där konstaterades att det samlats vätska innanför såret där bak, vilket troligen var orsaken till febern. Dagen efter sattes därför dränage under narkos, för att vätskan skulle komma ut.
Att ha ett dränage (en slang) ut genom ett redan ömmande sår i baken är inget jag rekommenderar. Det gör förbannat ont och är svårt att både sitta och gå. Dock försvann febern redan samma natt som vi satte dränet, så det var väldigt skönt och redan dagen efter kunde jag komma upp och börja röra på mig.
Två dagar senare hade tarmen börjat komma igång (eftersom jag kom upp och rörde på mig) och vi beslutade att katetern kunde tas bort. Kisseriet funkade som det skulle och det kändes verkligen som om allt gick åt rätt håll. Dränaget satt kvar och spolades två gånger per dag, men jag kunde sitta, stå och gå.
Jag började gå med gåbordet som en galning i korridorerna för att bygga upp musklerna i ryggen och magen. När man legat så länge försvinner verkligen alla musklerna där och det blir därför svårt för kroppen att hålla sig upprätt. Så småningom vågade jag släppa gåbordet och kunde gå på toan utan det. Till slut gick jag i korridorerna utan gåbordet och den 3 december började det pratas om hemgång. De skulle förmodligen ta bort dränaget dagen efter sa sköterskorna, men det gjorde jag så fint själv kvällen innan 🙈 Satt i sängen och hade slangen och påsen liggande lös i sängen, annars hade jag den alltid i en liten ficka på knät. Glömde bort mig och reste mig upp för att gå på toa när jag kände hur det ryckte till där bak. ”just ja, jag har ju dränet där” tänkte jag och började känna efter slangen längs benet, i samma sekund som jag upptäcker att den ligger kvar i sängen. Jag hade alltså ryckt ur den 🤦🏻♀️ Sköterskan trodde dock inte det var någon fara, de skulle ju ändå tagit bort den dagen efter.
Och som utlovat fick jag äntligen åka hem dagen efter. Bara dränet försvann kunde jag sitta utan problem, så efter att ha fått ett uttrappningsschema för smärtlindringen av Smärtkliniken så satte jag mig på sjuktransportbussen och åkte uppöver.
Det var så otroligt skönt att komma hem, och jag tror sonen blev väldigt glad men gladast var nog ändå Grabben (hunden) 😂 Trodde han skulle slita ut vartenda stygn när jag klev innanför dörren. Den natten sov jag som ett barn i min egen säng, skedandes med Grabben ❤️
