Så var dagen kommen.
Idag skulle jag infinna mig hos kirurgen kl 09.30 för genomgång av röntgensvaret och eventuellt borttagning av dränaget. För er som inte förstår problemet med detta så bor jag alltså 14 mil från sjukhuset.
Till att börja med kan jag meddela att idag nog var sämsta tänkbara dagen att ge sig ut på vägarna. Särskilt om du hade en tid att passa.
Igår under dagen kom det ca 1 dm snö, och detta fortsatte under natten då det kom 1 dm till. När vi gav oss ut på vägarna imorse kl 07 hade de inte riktigt hunnit ploga överallt… 🙄
Så efter de första tre milen var jag beredd att vända och skita i detta. Jag har aldrig någonsin under mina 15 år med körkort varit rädd när jag själv kört bil. Det var jag idag. William och hans tjej var med i bilen, och jag var livrädd för vad som kunde hända om jag hamnade lite fel i snömodden eller om vi skulle möta någon galning som hade bråttom och gjorde en livsfarlig omkörning.
Lyckligtvis hade de därefter plogat, så då väntade bara 11 mil i blixthalka och snöstorm 😅 det tog 2,5 timme till stan, och jag blev fem minuter sen till sjukhuset.
Väl där var jag så uppe i varv och stressad att jag knappt minns vad som sades. Men summa summarum: vätskeansamlingarna var borta och vi kunde ta bort slangjäveln 😁💪🏼
Att ta bort den var en piss i rymden, kändes knappt. Men sen visade det sig att ett av stygnen, som egentligen ska försvinna av sig själva, hade vuxit in i huden och blivit stenhårt, så det var som att gå omkring med en nål där bak. Inte konstigt jag har haft ont 🤦🏻♀️ Så ja, att skära bort den kändes kan jag lova. Var precis i färd med att slå till kirurgen när han ropade ”den är borta, den är borta!” 😂
Efteråt hämtade jag upp Liona och William, som var hos sin favoritfrisör på Gentlemens Barbershop och fixade frillan inför det nya året, och åkte till Bergvik. Regnet öste ner och det kändes helt enkelt inte särskilt lockande att strosa på stan…
Just det, imorse när jag vaknade hade jag ont i halsen och bihålorna, så jag insåg att även jag skulle få drabbas av den härliga mansförkylningen som pappa haft 👍🏼 Tack, förkylningsgudarna, för det!
Så efter en timme på Bergvik kände jag mig ganska klar, och undrade i mitt stilla sinne varför det inte finns vilorum på alla köpcentrum. Hade betalat mycket pengar för att få lägga mig och sova någon timme! Men i brist på detta fick jag, efter ytterligare en timme, med mig ungdomarna och vi styrde kosan mot Deje och syrran.
Efter en snabb visit hos syrran började vi rulla hemöver, och då kom nästa problem och rädsla på vägen: tröttheten. Jag var så trött så jag satt och slog mig själv i ansiktet, skakade på huvudet med jämna mellanrum och försökte undvika att kissa när jag blev kissnödig – allt för att hålla mig vaken. Till slut blev det dock ohållbart och jag stannade för att besöka damernas. Så fick jag även lite frisk luft, vilket var vad som krävdes för att orka resten av vägen hem. Det är riktigt otäckt att köra bil när man är så trött så bilarna framför fladdrar fram och tillbaka…
Nu ligger jag nerbäddad i sängen och tycker oerhört synd om mig själv då jag blivit riktigt risig. Sovit några timmar och fyllt på med vätska och Alvedon, så nu är planen att fortsätta sova och omfamna den kommande flunsan. Vore ju synd om man bara kunde få en enda dag att njuta av att kroppen håller på att läka 😂
Trots sjukstuga så närmar sig Nyårsafton med stormsteg. Jag är egentligen inget fan av den högtiden och orkar sällan hålla mig vaken till tolvslaget, men jag vet att William tycker det är mysigt med lite god mat och att bara umgås, så jag hade trots allt tänkt fixa en trerätters. Av allt att döma blir det bara vi två i år 😊
Vad har ni för planer på nyår? Har ni någon tradition ni återkommer till eller ändrar ni från år till år? Vad har ni tänkt äta? Smäller ni raketer, skickar upp rislyktor eller bara tittar på andras fyrverkerier?
Lämna ett svar