Något som jag behövde ställa om lite efter operationen där jag fick stomi var kläderna. Jag hade lite problem innan jag hittade vad som passade mig; vissa kör på sina gamla kläder och har stomin ovanpå eller halvt instoppad eller liknande. Jag gillade inte det eftersom jag upplevde att den blåste upp sig snabbt då (halva påsen blev ju liksom inklämd i trosorna/byxorna så det var ju inte så konstigt). Så jag insåg att jag ville att mina trosor och byxor skulle gå över påsen, för att på så sätt dölja den bäst.
Jag köpte trosor och byxor med hög midja, och det är såå bekvämt! Jag tror att jag hade föredragit det även utan stomi faktiskt 😅 de håller in magen och jag behöver aldrig oroa mig för att visa halva röven när jag böjer mig framåt 😂
Men höga trosor är idag många gånger shapingtrosor, vilket funkar ibland men inte alltid. Åtminstone inte för mig. Det får inte klämma åt för hårt runt, så jag har köpt trosor med light shaping eller helt utan, de gånger jag lyckats hitta sådana. Här kommer några tips på några olika trosor, eftersom man kan vilja ha lite olika typer 😊
Tryck bara på bilden så kommer du till de olika sidorna.
Dessa trosor från Lindex har jag många uppsättningar av, för att använda i vardagen. Dessa är dessutom i bomull, vilket är bra för fiffi 🥰Även dessa trosor från Cubus är sjukt sköna vardagstrosor.Dessa är också från Cubus, och de brukar jag använda när jag vill känna mig lite extra fin.Lindex har faktiskt en hel del snygga trosor med hög midja, men här är ett par av mina favoriter.
Detta är som sagt bara mina egna personliga favoriter, jag kan egentligen bara råda dig att prova dig fram. Du kommer hitta dina favoriter, och då rekommenderar jag att köpa på dig en bunt 😊 Det gör mycket för självförtroendet att känna sig fin i sina underkläder ❤️
När det kommer till byxor räcker det egentligen att du går in på vilken klädbutik som helst; det finns byxor med hög midja överallt idag 😊 Var glad för det, för det gjorde det inte 2015 när jag ville ha det 😂 Idag väljer många högmidjade byxor helt enkelt för att det är bekvämare – och snyggt! Jag har byxor från H&M, Lager157, Kappahl… Sök och du skall finna 👖
Eftersom planen med den här bloggen är att skapa en plattform för diskussion och information kring Crohns och livet med stomi så tänkte jag börja det nya året med något som slog mig när jag som singel opererades 2015: hur dejtar man med stomi?
Jag kan bara utgå från mina egna erfarenheter och mina egna tankar, så det här är ingen allmängiltig sanning på något sätt. Det är enbart mina reflektioner kring ämnet. Och om min pappa läser denna blogg så rekommenderar jag att hoppa över just det här inlägget 😉
Den första frågan jag ställdes inför när det kom till dejtande var: När berättar man att man har stomi? Det känns knappast som något man börjar prata om på första dejten, och det handlar ju trots allt om bajs och tarmar så man vill ju inte ta det över en middag direkt. Jag ville inte skriva det över sms, för jag ville dels kunna förklara utan att personen skulle börja googla eller liknande, och dels för att kunna se personens reaktion. Jag hade sedan dag ett bestämt mig för att om stomin var vad det föll på så var det definitivt inte någon jag ville vara med ändå.
Samtidigt ville jag inte vänta för länge, för då blev det ju bara konstigt. Om personen skulle kunna lära känna mig så behövde den veta om min sjukdom, och därmed min stomi. Och det var lite så det blev. Det kom naturligt att berätta om stomin eftersom jag behövde berätta om min sjukdom. Den påverkar mig såpass mycket i mitt dagliga liv att jag förr eller senare fick frågor om varför jag var så trött, eller varför jag var sjukskriven t.ex.
Sen händer det ju förstås att man inte alltid dejtar… Jag är människa, och självklart har jag följt med killar hem efter krogen exempelvis. Och då blev det plötsligt lite mer komplicerat. Man ropar inte direkt i örat på snubben under tiden man är på dansgolvet att ”du förresten, jag har stomi!” 😂
Dock har det bara hänt en enda gång att stomin påverkade den typen av umgänge. Det var faktiskt första gången det hände efter operationen, och vid närmare eftertanke är det faktiskt väldigt konstigt att det inte påverkade mig mer än det gjorde. Jag hade följt med en kompis till Stockholm, vi gick ut och jag följde med en kille till hans hotell. Väl där var det liiite för sent att släppa bomben, så han fick helt enkelt upptäcka det själv. Det var inte en bra strategi insåg jag då 😅 Det slutade med att vi pratade hela natten istället och hade lite kontakt efteråt som vänner. Kanske var det därför jag inte mådde så dåligt av det.
Så nya strategin blev: oavsett hur snabbt det går behöver personen få veta det INNAN kläderna åker av så att säga. Och sedan dess har det faktiskt aldrig varit några konstigheter. Troligen för att jag själv är väldigt avslappnad med det och inte gör någon grej av det.
En gång dejtade jag en snubbe som (uppenbarligen) inte var särskilt intresserad av mig, för vi hade aldrig kommit in på min sjukdom. Och när vi träffats några gånger och jag skulle sova över första gången insåg jag att jag inte hade berättat om stomin, lite väl sent. Så jag började säga ”du, det är en sak jag måste berätta.. Jag borde väl egentligen ha sagt det tidigare men… Jag vill ändå säga det innan vi klär av oss.” och just i den stunden kände jag att, shit va kul det hade varit om jag sa att jag egentligen är en kille nu! Dessa briljanta idéer alltså.. Så jag sa det, för att ta bort lite av spänningen i situationen. Inte en bra idé vill jag meddela, åtminstone inte med den killen 🤣🙈 Han blev helt likblek och tittade på mig som om han sett ett spöke. Och sen var den natten körd 😂 Vi hade inte riktigt samma humor, om man säger så!
Men den andra killen jag träffade efter operationen sa något som jag aldrig glömt när jag berättade om stomin. ”Jaha, vad är det med det? Det är ju dig jag tycker om och vill vara med, då skiter jag väl i en jäkla stomi?” och det har jag tagit med mig i alla liknande situationer efter det. Om killen inte reagerar så, då åker han ut 😂
Summa summarum: stomin är absolut inget hinder för att dejta. Om du inte bryr dig, så gör inte de heller det. Och om de gör det så kan de dra åt h… ❤️
Som alla andra måste man ju summera året som gått trots allt. Om så bara för en själv. Har man uppnått det man önskat? Har man gjort allt man velat? Har man överlevt?
Kanske vi ska börja just där. Med att överleva. Jag är stolt över mig själv som överlevt ännu ett år. Som tagit mig igenom dessa 365 dagar utan att ge upp. Kanske har det känts som om jag bara velat ge upp vissa dagar. Men nu står jag ändå här, med tron och förhoppningen att 2024 ska ge allt det där som 2023 inte gjorde.
För det är ju ändå fördelen med att tiden går. Oavsett vad som händer, så kommer det en ny dag, en ny chans att göra det där som man inte hann/kunde/orkade/ville göra just idag.
Ett nytt år. Det osar så många möjligheter. Precis som alla andra av mina 32 levnadsår. Jag får en ny chans. Och om även detta kommande år skulle visa sig bli ett kämpigt år där drömmar och planer inte infrias, så kommer det ett nytt nästa år. Så länge jag överlever.
Mitt år började i stora drömmar. Jag skulle göra så mycket! Jag skulle åka på en riktig långvandring långt upp i Sverige, helst i flera dagar, med Grabben. Jag skulle renovera hemma. Jag skulle byta jobb och göra något jag verkligen brinner för. Jag skulle måla huset. Jag skulle ta med William på resor, visa honom nya platser. Jag skulle bilcampa så snart jag fick chansen. Jag skulle bli kär. Jag skulle tävla mer med Grabben. Jag skulle vara frisk.
Allt detta satte sjukdomen stopp för.
Men jag ger inte upp. Jag kommer att gå en långvandring i Norrland med Grabben. Vi ska se de fantastiska fjällvyerna ihop och det kommer att bli episkt när den dagen kommer. Jag ska måla huset, om så lite i taget. Jag ska renovera Williams sovrum, när ekonomin och orken finns. Det är ingen som tar allt detta ifrån mig, jag bara skjuter upp det lite. Och det är okej.
Det nya året tänker jag börja med att, i sakta mak, återgå till jobbet. Jag behöver verkligen den typen av rutiner för att må bra, för att få någon ordning på sömn och matintag. Sen ska jag ta en dag i taget. Mer än så kan man faktiskt inte göra. Det kommer att komma gupp på vägen, kanske t.o.m. höga berg att bestiga emellanåt. Men det tar vi när den dagen kommer.
Tills dess så räcker det faktiskt att bara överleva. Och det gäller även dig. Sätt en fot framför den andra, så kommer du framåt.
Är din enda bedrift att du har överlevt 2023? Jag är stolt över dig! Låt oss sakta vandra framåt tillsammans ❤️
Idag skulle jag infinna mig hos kirurgen kl 09.30 för genomgång av röntgensvaret och eventuellt borttagning av dränaget. För er som inte förstår problemet med detta så bor jag alltså 14 mil från sjukhuset.
Till att börja med kan jag meddela att idag nog var sämsta tänkbara dagen att ge sig ut på vägarna. Särskilt om du hade en tid att passa.
Igår under dagen kom det ca 1 dm snö, och detta fortsatte under natten då det kom 1 dm till. När vi gav oss ut på vägarna imorse kl 07 hade de inte riktigt hunnit ploga överallt… 🙄
Så efter de första tre milen var jag beredd att vända och skita i detta. Jag har aldrig någonsin under mina 15 år med körkort varit rädd när jag själv kört bil. Det var jag idag. William och hans tjej var med i bilen, och jag var livrädd för vad som kunde hända om jag hamnade lite fel i snömodden eller om vi skulle möta någon galning som hade bråttom och gjorde en livsfarlig omkörning.
Lyckligtvis hade de därefter plogat, så då väntade bara 11 mil i blixthalka och snöstorm 😅 det tog 2,5 timme till stan, och jag blev fem minuter sen till sjukhuset.
Väl där var jag så uppe i varv och stressad att jag knappt minns vad som sades. Men summa summarum: vätskeansamlingarna var borta och vi kunde ta bort slangjäveln 😁💪🏼
Att ta bort den var en piss i rymden, kändes knappt. Men sen visade det sig att ett av stygnen, som egentligen ska försvinna av sig själva, hade vuxit in i huden och blivit stenhårt, så det var som att gå omkring med en nål där bak. Inte konstigt jag har haft ont 🤦🏻♀️ Så ja, att skära bort den kändes kan jag lova. Var precis i färd med att slå till kirurgen när han ropade ”den är borta, den är borta!” 😂
Efteråt hämtade jag upp Liona och William, som var hos sin favoritfrisör på Gentlemens Barbershop och fixade frillan inför det nya året, och åkte till Bergvik. Regnet öste ner och det kändes helt enkelt inte särskilt lockande att strosa på stan…
Just det, imorse när jag vaknade hade jag ont i halsen och bihålorna, så jag insåg att även jag skulle få drabbas av den härliga mansförkylningen som pappa haft 👍🏼 Tack, förkylningsgudarna, för det!
Så efter en timme på Bergvik kände jag mig ganska klar, och undrade i mitt stilla sinne varför det inte finns vilorum på alla köpcentrum. Hade betalat mycket pengar för att få lägga mig och sova någon timme! Men i brist på detta fick jag, efter ytterligare en timme, med mig ungdomarna och vi styrde kosan mot Deje och syrran.
Efter en snabb visit hos syrran började vi rulla hemöver, och då kom nästa problem och rädsla på vägen: tröttheten. Jag var så trött så jag satt och slog mig själv i ansiktet, skakade på huvudet med jämna mellanrum och försökte undvika att kissa när jag blev kissnödig – allt för att hålla mig vaken. Till slut blev det dock ohållbart och jag stannade för att besöka damernas. Så fick jag även lite frisk luft, vilket var vad som krävdes för att orka resten av vägen hem. Det är riktigt otäckt att köra bil när man är så trött så bilarna framför fladdrar fram och tillbaka…
Nu ligger jag nerbäddad i sängen och tycker oerhört synd om mig själv då jag blivit riktigt risig. Sovit några timmar och fyllt på med vätska och Alvedon, så nu är planen att fortsätta sova och omfamna den kommande flunsan. Vore ju synd om man bara kunde få en enda dag att njuta av att kroppen håller på att läka 😂
Trots sjukstuga så närmar sig Nyårsafton med stormsteg. Jag är egentligen inget fan av den högtiden och orkar sällan hålla mig vaken till tolvslaget, men jag vet att William tycker det är mysigt med lite god mat och att bara umgås, så jag hade trots allt tänkt fixa en trerätters. Av allt att döma blir det bara vi två i år 😊
Vad har ni för planer på nyår? Har ni någon tradition ni återkommer till eller ändrar ni från år till år? Vad har ni tänkt äta? Smäller ni raketer, skickar upp rislyktor eller bara tittar på andras fyrverkerier?
Julen är över för detta år, och ärligt talat känns det som om jag mentalt missat den helt. Hade ingen som helst julkänsla innan, och nu känns det bara som om vi haft några härliga, men vanliga dagar tillsammans med syster med familj 😅 Fler som missat julkänslan i år?
Hur det än är så har julafton och juldagen passerat åtminstone, och vi har haft det så mysigt! Julafton började med grötfrukost följt av julklappsjakt, där barnen fick ledtrådar, rebusar och lite annat knep och knåp för att till slut hitta gömman med julklappar.
Grötfrukost 🤤När tålamodet tryter kan man behöva en hjälpande hand ❤️
Därefter var det dags att klä på sig och börja med maten. Syrrans pappa med familj dök upp strax innan 13 och då vankades julklappsutdelning. Tror att alla blev nöjda med sina klappar 🥰 William fick bl. a. nya skridskor och två biljetter till Ken Ring i Karlstad i september.
Syrran fick agera jultomte och dela ut klapparna 🎁
Efter att klapparna delats ut och alla tackat varandra var det dags för mat, innan vissa (vuxna 😅) ville se Kalle Ankas jul. Barnen är inte särskilt imponerade av det där.
Första och sista julmaten för i år 😊
Efter detta gick jag för att ta en liten siesta för att orka med resten av dagen. Jag vaknade dock inte förrän 19.30, när gästerna gått hem och Linnea lagt sig för kvällen 🙈 tanken var att vi skulle åka hem samma dag, men den planen strök vi snabbt och bestämde oss för att spela lite spel istället. ”Ska vi slå vad?” kan varmt rekommenderas, jisses vad vi skrattade!
Kan spelaren balansera timglaset på pannan och ta tre steg bakåt? Kan spelaren bräka första versen i Du gamla, Du fria utan att börja skratta?
Därefter kom pojkarna på att de skulle åka skridskor, så syrran skjutsade bort dem kl 22 på julaftonskvällen 😅 Vi hann med en omgång till innan läggdags, och dagen blev ju trots allt väldigt bra 🥰❤️
Juldagen började med att jag inser att bedövningssalvan är slut, och att det därför är väldigt bråttom hem om jag ska orka sitta och köra hela vägen. William ville åka skridskor en gång till innan vi åkte hem, eftersom vi tyvärr inte har någon is här hos oss. Därefter startade jag upp Bettan och vi rullade hemåt. Borta må vara jättebra, och syrran har tagit så väl hand om oss, men hemma är ändå alltid bäst 🙏 Så skönt att få landa i sin egen soffa, slå på en film och bara mysa med Grabben ❤️
Nu räknar jag ner till fredag när det förbaskade dränaget ska tas bort. Men först röntgen imorgon, följt av veterinärbesök på torsdag för att ta bort resterna av klon som Grabben brutit av.
Denna dag har varit planerad i detalj sedan veckor tillbaka. William, pappa och jag skulle åka ner till syrran och vara med på uppesittarkväll, köpa pizza och bara mysa. Men saker blir ju sällan som man tänkt sig, som ni vet…
Det började med att pappa ringde imorse och berättade att han var sjuk. 🤒 Eftersom jag hade min bil kvar nere hos min syster (från när jag blev hämtad på sjukhuset och inte kunde köra den hem själv) så kunde jag inte åka ner utan pappa, så han skulle följa med och skjutsa William och mig. Jag lyckades övertala honom att ta med saker för att stanna, OM han skulle känna att han orkade.
Väl på plats kände sig pappa piggare och vi beställde lite pizza och började ladda upp för Bingolotto. Linnea la sig vid 19-tiden. Kl 20 insåg pappa att han inte orkade med något julfirande och åkte hem, och strax därefter försvann pojkarna ner i källaren för att skruva på något med motor på.
Efter tredje Bingon skulle jag ta av Grabben hans strumpa och göra rent klon. Inser då att foten svullnat upp till dubbel storlek 😳 Panikkänslan som infann sig går inte att beskriva. Kvällen innan julafton – var f**n får man tag på en veterinär då?! Bokade en rådgivningstid med Agria och började leta efter närmsta veterinär som hade öppet ikväll, eller allra senast imorgon bitti. Det fanns såklart ingen i närheten… Men en halvtimme senare när Agria ringde upp på videosamtal skulle jag visa upp tassen, och syrran frågar mig om jag inte har fel fot. Nope, den hade bara gått ner till normal storlek igen 😂🙈 lyckligtvis hade jag skickat bilder innan så veterinären inte trodde jag var alldeles knäpp. Hon tyckte vi kunde avvakta och hålla koll på svullnad, värme i benet och eventuell feber. Troligen hade jag lindat benet för hårt och den hade därför svullnat upp. Gissa om jag skakade av lättnad?!
Så ja, halva Bingolotto spenderades med syrran i soffan, en fjärdedel i ren panik och sista fjärdedelen struntade jag helt enkelt i av ren utmattning 😅
Nu håller jag tummarna för att vi kan vänta på den inbokade tiden jag har hos veterinären på torsdag. 🙏 Och att vi får en julafton som går enligt plan, även om inte pappsi är här ❤️ Vi åker hem i tid imorgon så vi hinner fira lite med honom också.
Så med detta vill jag önska er alla en god jul! 🎄🎁🎅 Hoppas tomten kommer med många paket och att ni får en lugn och vilsam julafton – det ska jag ha ❤️
Haft en riktigt jobbig natt smärtmässigt. Vet inte varför, men av någon anledning har dränaget börjat göra extremt ont igen. Den enda ställning som funkar liggande är på rygg, och jag avskyr att sova på rygg 😅 funkar inte alls att ligga på sidan. Känns ungefär som om jag skulle ha ett öppet sår och hälla salt i det. Heeeela tiden! Precis så kändes det i början när dränaget hade satts dit, men det blev bättre efter några dagar. Så varför det gått tillbaka igen nu vet jag inte, om jag kan ha rivit upp något stygn eller något kanske…
Har tid för återbesök och borttagning av dränet den 29/12, och det har aldrig känts längre bort. Måtte det lugna sig innan lördag iaf, då åker vi ner till syster för uppesittarkväll följt av julfirande. Min största fasa är att hamna på sjukhuset och behöva spendera julafton där.
Idag har vi inte gjort mycket, lyckades somna sent imorse och vaknade vid 14-tiden 🤦🏻♀️ så nu kommer det väl troligen bli ännu en vaken natt. Får försöka hålla mig vaken till imorgon kväll så jag vänder rätt dygnet lite.
När jag kom hem från sjukhuset kände jag mig så himla ofräsch; blek och puffig med utväxt som gjorde att jag såg halvt skallig ut. Men efter färgning av utväxten och ögonbrynen samt lite BUS (Brun utan sol) så börjar jag känna mig lite mer som folk igen. Det må låta ytligt, men det gör mycket att få känna sig fräschare. På sjukhuset blir jag alltid så mycket piggare när jag får duscha, sätta på mig rena kläder och få nya sängkläder. Man får liksom en skjuts energimässigt. Jag minns att när jag låg inne så länge efter stomioperationen 2015 kom en kompis och färgade min utväxt på sjukhuset, det var nog första gången det hände 😂 Men det gjorde mig så oerhört mycket piggare, och gjorde därmed fick jag mer ork att läka snabbare. Jag tror verkligen på det. Så förringa inte känslan av att få känna sig fräsch när det kommer till återhämtning.
Jag fortsätter att hålla Grabbens klo ren med Klorhexedin och Honungssalva, han är inte så nöjd över att ha tassen lindad och vill gärna vara där och dra i lindan, men med en strumpa ovanpå får den sitta kvar tills det är dags för nästa tvätt. Vi har även bokat tid för vaccination i mellandagarna så kanske kan be dem kika på klon då. Är väl ingen veterinär jag träffar, men de borde ju se om allt ser bra ut åtminstone. Han är inte varm eller röd, så det är inte infekterat iaf. Inga promenader utan skor i nuläget och ingen lek med bollen, till hans stora förtret. 🙈
Idag har jag haft väldigt ont både i magen och baken. Det har på något konstigt sätt känts som om jag är svullen på insidan. Därför har det varit väldigt obekvämt att både sitta och ligga, så jag har stått och gått mycket. Det resulterar i sin tur att jag får mer ont av dränaget 😅 Men det är pest eller kolera vi jobbar med här, right?
Jag har väldigt svårt att sova på nätterna pga smärtan, så det slutar ofta med att jag somnar vid 7-tiden på morgonen och sover halva dagen istället. Måste verkligen försöka vända på det (skriver hon klockan 01.45)… Idag sov jag till 13.30, vilket ju är helt galet. Jag har även fått så sjukt ont i höfterna av att ligga på sidan hela tiden, då jag inte är någon ryggsovare och magen (som egentligen är min sovställning) är utesluten av förklarliga skäl. Känner mig som en 90-åring i kroppen just nu. Vill börja kunna träna upp muskler och röra på mig ordentligt!
Jag har i alla fall tagit mig ut på en liten promenad med Grabben idag, han har så extremt mycket överskottsenergi så han höll på att explodera i kopplet. Samtidigt har han slitit av en klo så han får inte springa som en tok på ett tag.
Jag hann även med att baka lite julgodis här på kvällen (eget inlägg om det) och därefter såg jag ikapp alla avsnitt från julkalendern som jag missat. Tycker den är såå bra!
