Sida 7 av 9

7 Jan. 2024 – jobb

januari 7, 2024 / admin / Inga kommentarer

Imorgon ska jag återgå till jobbet. Det känns lite vemodigt, för jag hade sagt till mig själv att jag inte skulle tillbaka dit. Jag hade hittat ett jobb där jag skulle få använda mina färdigheter som kriminolog, där jag skulle kunna jobba med sådant jag tycker är viktigt och där jag kunde få utvecklas.

Men sjukdomen satte återigen käppar i hjulet, och när jag kontaktade dem efter operationen var tjänsten redan tillsatt. Förväntat, men ändå nedslående.

Det finns inte så många arbetsplatser här i närheten där jag har möjligheten att utöva mitt yrke. Särskilt inte när jag inte vill jobba inom polisen. Så jag har hela tiden sagt att jag stannar där jag är tills jag hittar rätt. Men efter en sjukskrivning på 9 månader har jag insett att jag inte vill göra detta längre.

Jag vill jobba med att hjälpa ungdomar som hamnat snett att komma tillbaka till samhället, hitta rätt i denna djungel av vägskäl som livet ändå är. Inte för att jag är någon expert, men jag vill hoppas att alla mina felaktiga vägval inte varit förgäves. Kanske kan någon annan lära av dem, innan de går samma vägar och möter samma hinder.

I stället får jag stå och steka hamburgare ett tag till. Missförstå mig rätt, jag älskar mina kollegor och vi sliter arslet av oss för att hjälpa och underlätta för varandra. Men jag behöver utvecklas, både yrkesmässigt och personligt, för att dagarna ska kännas meningsfulla. Det kan jag inte göra på mitt nuvarande jobb.

Dessutom funkar det dåligt i kombination med min sjukdom, eftersom det är ett fysiskt krävande arbete där jag står upp hela dagarna och ofta lyfter tungt. Det är stressigt, vilket också försvårar saker.

Crohns skapar inte bara inflammation i mag-tarmkanalen, utan kommer även med en mängd följdsjukdomar. Artrit är en av dem, där man får inflammation i lederna. Det gör fruktansvärt ont, och kan komma trots att inflammationen i tarmen är under kontroll. Jag har börjat märka av detta mer och mer, där jag framförallt får ont i korsryggen och i höfterna. Även händer och fötter gör ont.

Behandling? Kortison. Och som jag nämnde i mitt förra inlägg är inte det en behandling jag är ett särskilt stort fan av. Alternativ? Lyfta mindre. Stå kortare stunder. Stressa mindre. Slutsats? Byta jobb.

Vi får se hur länge jag blir kvar där jag är idag. Jag fortsätter att leta vidare efter mitt drömjobb, men tills dess hittar ni mig på Mac45. 😊👩🏻‍🍳

4 Jan. 2024 – ätstörningar

januari 4, 2024 / admin / Inga kommentarer

Nu till ett lite allvarligare ämne. Något som förföljt mig sedan tidiga tonår och som jag (som den hobbyläkare jag är) är övertygad om att har en del i att jag har Crohns idag.

För det vore ju helt orimligt om det faktum att jag misshandlat min mage under så lång tid inte skulle orsaka rubbningar, irritation och skador i tarmen. Självklart spelar andra saker in, men det har garanterat varit en bidragande faktor.

Jag har haft problem med magen så länge jag kan minnas, som jag berättat om förut. Och mina ätstörningar började i 13-14 års ålder. Jag retades i skolan eftersom jag var kraftigt byggd och lite överviktig. Jag hade även en mamma som ständigt bantade och testade varenda möjliga diet som fanns på marknaden, som aldrig var nöjd över sin egen vikt och som ibland även påtalade min. Till slut fick jag sådan ångest varje gång jag åt att jag började kräkas upp maten. Till en början frossade jag, för att sen kräkas för att jag helt enkelt var så mätt. Men så småningom började jag äta ytterst lite, bara för att stilla hungern, och sedan ändå kräkas upp det. Detta resulterade såklart i att jag gick ner i vikt, vilket premierades av omgivningen. ”Nämen så smal och fin du har blivit!” blev en standardfras som jag fick höra, och det triggade mig såklart ännu mer. Ju smalare jag blev, desto finare blev jag. Enligt omgivningen. Detta pågick sedan i perioder, ju sämre jag mådde psykiskt desto mer kräktes jag. Till slut kunde jag inte ens välja att inte kräkas. Och mitt i allt detta försökte vi ta reda på vad som var fel med min mage.

Självklart berättade jag inte för någon att jag kräktes. Det var ju förenat med en enorm skam. Jag blev expert på att dölja det oavsett vart vi befann oss, och ingen märkte något på många år. Det var först många år senare som någon, jag minns inte om det var mamma eller pappa, hade gått på toaletten efter mig och det hade luktat spya lite för många gånger. Någon gång hade jag inte spolat ordentligt också, så då såg de resterna i toaletten. Till slut berättade jag, och jag skickades till ätstörningsenheten. Jag gick på samtal och fick äta under uppsikt, men när jag kom hem igen så började jag ju bara om.

Det har faktiskt gjorts en studie på detta, dvs sambandet mellan psykisk ohälsa (såsom ätstörningar och depression) och IBD-sjukdomar hos barn. Studien heter Childhood-onset inflammatory bowel disease and risk of psychiatric disorders and suicide attempt – a nationwide cohort study with sibling comparisons. för den som är intresserad av att läsa, men ett utdrag ur ett reportage från Sveriges radio lyder såhär:

Barn med inflammatorisk tarmsjukdom löper högre risk än sina syskon att drabbas av psykisk sjukdom, som beteende- eller ätstörningar. Det enligt en stor svensk studie. (…) Av dessa mer än 6 000 individer visade det sig att drygt tusen hade drabbats av någon form av psykisk sjukdom. Det var också dubbelt så stor risk bland barn med inflammatorisk tarmsjukdom att ha psykiska problem, jämfört med ett syskon utan IBD. (…) Den tydligaste skillnaden ser man framför allt när det gäller just beteende- ätstörningar.
https://sverigesradio.se/artikel/7283036

Jag är övertygad om att det finns ett samband. Många (tjejer) jag pratat med som har sjukdomen har berättat att de även lidit av ätstörningar.

Jag kämpar än idag med min ätstörning, det är ytterligare en kronisk sjukdom att addera till listan. För den försvinner aldrig, även om den inte alltid är aktiv. Jag måste alltid förhålla mig till den. Ett exempel är när jag måste äta kortison under perioder pga sjukdomen, då man ju ofta går upp i vikt eftersom man samlar på sig vätska. Det är en otroligt triggande situation för mig, och av den anledningen undviker jag kortison i det längsta. Vi behöver alltid ta hänsyn till min ätstörning när det kommer till mediciner, eftersom jag inte fixar att gå upp i vikt rent psykiskt.

Samtidigt får jag i princip inte gå ner i vikt för min läkare, eftersom det oftast innebär att sjukdomen är aktiv. Ett symtom på ett skov är just att man går ner i vikt. Inte alltid, men ibland. Tiden innan min operation var jag både väldigt sjuk i min Crohns och i min ätstörning, då såg jag ut såhär:

De som sett mig i verkligheten borde förstå att detta inte är en hälsosam kropp, eftersom jag har en kraftig benstomme och helt enkelt inte är byggd för att vara såhär smal. Mitt huvud (som tyvärr inte är med på bilden) såg enormt ut. Men under den här perioden gick/sprang jag ca 1 mil om dagen, kräktes upp varenda måltid och hade även en konstant blödande tarm. Men där och då minns jag att jag tyckte att jag var så snygg i kroppen! Jag hade aldrig varit så nöjd med den som jag var då. Och den delen av min hjärna som är sjuk säger mig i detta nu att jag vill tillbaka dit. Förstår ni hur sjukt det är?

Idag är det en ständig balansgång där jag ibland ramlar över på fel sida, men oftast kan jag idag stå emot impulsen att kräkas. Idag försöker jag att träna mer och tänka på att äta hälsosammare om jag upplever att jag går upp i vikt, men inte till en överdrift (vilket det lätt blir).

Om du lider av en ätstörning finns det hjälp att få! Du kan söka hjälp på din vårdcentral, öppenvårdspsykiatrin eller via någon av alla vårdcentraler på nätet. Men första steget är att berätta för någon i din närhet, någon du litar på. Någon som kan hålla lite koll på dig, hjälpa dig att inte gå på toan efter matintag eller som kanske kan följa med dig när du söker vård. Ätstörningar är farligt och kan faktiskt leda till döden om det vill sig riktigt illa. Faktum är att min familj och mina vänner varit en stor orsak till att jag lyckades bli ”frisk”. Så underskatta inte den hjälpen, även om det kan kännas skitjobbigt att berätta ❤️

3 Jan. 2024 – trosor

januari 3, 2024 / admin / Inga kommentarer

Något som jag behövde ställa om lite efter operationen där jag fick stomi var kläderna. Jag hade lite problem innan jag hittade vad som passade mig; vissa kör på sina gamla kläder och har stomin ovanpå eller halvt instoppad eller liknande. Jag gillade inte det eftersom jag upplevde att den blåste upp sig snabbt då (halva påsen blev ju liksom inklämd i trosorna/byxorna så det var ju inte så konstigt). Så jag insåg att jag ville att mina trosor och byxor skulle gå över påsen, för att på så sätt dölja den bäst.

Jag köpte trosor och byxor med hög midja, och det är såå bekvämt! Jag tror att jag hade föredragit det även utan stomi faktiskt 😅 de håller in magen och jag behöver aldrig oroa mig för att visa halva röven när jag böjer mig framåt 😂

Men höga trosor är idag många gånger shapingtrosor, vilket funkar ibland men inte alltid. Åtminstone inte för mig. Det får inte klämma åt för hårt runt, så jag har köpt trosor med light shaping eller helt utan, de gånger jag lyckats hitta sådana. Här kommer några tips på några olika trosor, eftersom man kan vilja ha lite olika typer 😊

Tryck bara på bilden så kommer du till de olika sidorna.

Dessa trosor från Lindex har jag många uppsättningar av, för att använda i vardagen. Dessa är dessutom i bomull, vilket är bra för fiffi 🥰

Även dessa trosor från Cubus är sjukt sköna vardagstrosor.

Dessa är också från Cubus, och de brukar jag använda när jag vill känna mig lite extra fin.

Lindex har faktiskt en hel del snygga trosor med hög midja, men här är ett par av mina favoriter.

Detta är som sagt bara mina egna personliga favoriter, jag kan egentligen bara råda dig att prova dig fram. Du kommer hitta dina favoriter, och då rekommenderar jag att köpa på dig en bunt 😊 Det gör mycket för självförtroendet att känna sig fin i sina underkläder ❤️

När det kommer till byxor räcker det egentligen att du går in på vilken klädbutik som helst; det finns byxor med hög midja överallt idag 😊 Var glad för det, för det gjorde det inte 2015 när jag ville ha det 😂 Idag väljer många högmidjade byxor helt enkelt för att det är bekvämare – och snyggt! Jag har byxor från H&M, Lager157, Kappahl… Sök och du skall finna 👖

2 Jan. 2024 – dejting

januari 2, 2024 / admin / Inga kommentarer

Eftersom planen med den här bloggen är att skapa en plattform för diskussion och information kring Crohns och livet med stomi så tänkte jag börja det nya året med något som slog mig när jag som singel opererades 2015: hur dejtar man med stomi?

Jag kan bara utgå från mina egna erfarenheter och mina egna tankar, så det här är ingen allmängiltig sanning på något sätt. Det är enbart mina reflektioner kring ämnet. Och om min pappa läser denna blogg så rekommenderar jag att hoppa över just det här inlägget 😉

Den första frågan jag ställdes inför när det kom till dejtande var: När berättar man att man har stomi? Det känns knappast som något man börjar prata om på första dejten, och det handlar ju trots allt om bajs och tarmar så man vill ju inte ta det över en middag direkt. Jag ville inte skriva det över sms, för jag ville dels kunna förklara utan att personen skulle börja googla eller liknande, och dels för att kunna se personens reaktion. Jag hade sedan dag ett bestämt mig för att om stomin var vad det föll på så var det definitivt inte någon jag ville vara med ändå.

Samtidigt ville jag inte vänta för länge, för då blev det ju bara konstigt. Om personen skulle kunna lära känna mig så behövde den veta om min sjukdom, och därmed min stomi. Och det var lite så det blev. Det kom naturligt att berätta om stomin eftersom jag behövde berätta om min sjukdom. Den påverkar mig såpass mycket i mitt dagliga liv att jag förr eller senare fick frågor om varför jag var så trött, eller varför jag var sjukskriven t.ex.

Sen händer det ju förstås att man inte alltid dejtar… Jag är människa, och självklart har jag följt med killar hem efter krogen exempelvis. Och då blev det plötsligt lite mer komplicerat. Man ropar inte direkt i örat på snubben under tiden man är på dansgolvet att ”du förresten, jag har stomi!” 😂

Dock har det bara hänt en enda gång att stomin påverkade den typen av umgänge. Det var faktiskt första gången det hände efter operationen, och vid närmare eftertanke är det faktiskt väldigt konstigt att det inte påverkade mig mer än det gjorde. Jag hade följt med en kompis till Stockholm, vi gick ut och jag följde med en kille till hans hotell. Väl där var det liiite för sent att släppa bomben, så han fick helt enkelt upptäcka det själv. Det var inte en bra strategi insåg jag då 😅 Det slutade med att vi pratade hela natten istället och hade lite kontakt efteråt som vänner. Kanske var det därför jag inte mådde så dåligt av det.

Så nya strategin blev: oavsett hur snabbt det går behöver personen få veta det INNAN kläderna åker av så att säga. Och sedan dess har det faktiskt aldrig varit några konstigheter. Troligen för att jag själv är väldigt avslappnad med det och inte gör någon grej av det.

En gång dejtade jag en snubbe som (uppenbarligen) inte var särskilt intresserad av mig, för vi hade aldrig kommit in på min sjukdom. Och när vi träffats några gånger och jag skulle sova över första gången insåg jag att jag inte hade berättat om stomin, lite väl sent. Så jag började säga ”du, det är en sak jag måste berätta.. Jag borde väl egentligen ha sagt det tidigare men… Jag vill ändå säga det innan vi klär av oss.” och just i den stunden kände jag att, shit va kul det hade varit om jag sa att jag egentligen är en kille nu! Dessa briljanta idéer alltså.. Så jag sa det, för att ta bort lite av spänningen i situationen. Inte en bra idé vill jag meddela, åtminstone inte med den killen 🤣🙈 Han blev helt likblek och tittade på mig som om han sett ett spöke. Och sen var den natten körd 😂 Vi hade inte riktigt samma humor, om man säger så!

Men den andra killen jag träffade efter operationen sa något som jag aldrig glömt när jag berättade om stomin. ”Jaha, vad är det med det? Det är ju dig jag tycker om och vill vara med, då skiter jag väl i en jäkla stomi?” och det har jag tagit med mig i alla liknande situationer efter det. Om killen inte reagerar så, då åker han ut 😂

Summa summarum: stomin är absolut inget hinder för att dejta. Om du inte bryr dig, så gör inte de heller det. Och om de gör det så kan de dra åt h… ❤️

31 dec. 2023 – året som gått

december 30, 2023 / admin / Inga kommentarer

Som alla andra måste man ju summera året som gått trots allt. Om så bara för en själv. Har man uppnått det man önskat? Har man gjort allt man velat? Har man överlevt?

Kanske vi ska börja just där. Med att överleva. Jag är stolt över mig själv som överlevt ännu ett år. Som tagit mig igenom dessa 365 dagar utan att ge upp. Kanske har det känts som om jag bara velat ge upp vissa dagar. Men nu står jag ändå här, med tron och förhoppningen att 2024 ska ge allt det där som 2023 inte gjorde.

För det är ju ändå fördelen med att tiden går. Oavsett vad som händer, så kommer det en ny dag, en ny chans att göra det där som man inte hann/kunde/orkade/ville göra just idag.

Ett nytt år. Det osar så många möjligheter. Precis som alla andra av mina 32 levnadsår. Jag får en ny chans. Och om även detta kommande år skulle visa sig bli ett kämpigt år där drömmar och planer inte infrias, så kommer det ett nytt nästa år. Så länge jag överlever.

Mitt år började i stora drömmar. Jag skulle göra så mycket! Jag skulle åka på en riktig långvandring långt upp i Sverige, helst i flera dagar, med Grabben. Jag skulle renovera hemma. Jag skulle byta jobb och göra något jag verkligen brinner för. Jag skulle måla huset. Jag skulle ta med William på resor, visa honom nya platser. Jag skulle bilcampa så snart jag fick chansen. Jag skulle bli kär. Jag skulle tävla mer med Grabben. Jag skulle vara frisk.

Allt detta satte sjukdomen stopp för.

Men jag ger inte upp. Jag kommer att gå en långvandring i Norrland med Grabben. Vi ska se de fantastiska fjällvyerna ihop och det kommer att bli episkt när den dagen kommer. Jag ska måla huset, om så lite i taget. Jag ska renovera Williams sovrum, när ekonomin och orken finns. Det är ingen som tar allt detta ifrån mig, jag bara skjuter upp det lite. Och det är okej.

Det nya året tänker jag börja med att, i sakta mak, återgå till jobbet. Jag behöver verkligen den typen av rutiner för att må bra, för att få någon ordning på sömn och matintag. Sen ska jag ta en dag i taget. Mer än så kan man faktiskt inte göra. Det kommer att komma gupp på vägen, kanske t.o.m. höga berg att bestiga emellanåt. Men det tar vi när den dagen kommer.

Tills dess så räcker det faktiskt att bara överleva. Och det gäller även dig. Sätt en fot framför den andra, så kommer du framåt.

Är din enda bedrift att du har överlevt 2023? Jag är stolt över dig! Låt oss sakta vandra framåt tillsammans ❤️

29 dec. 2023 – Dränaget

december 29, 2023 / admin / Inga kommentarer

Så var dagen kommen.

Idag skulle jag infinna mig hos kirurgen kl 09.30 för genomgång av röntgensvaret och eventuellt borttagning av dränaget. För er som inte förstår problemet med detta så bor jag alltså 14 mil från sjukhuset.

Till att börja med kan jag meddela att idag nog var sämsta tänkbara dagen att ge sig ut på vägarna. Särskilt om du hade en tid att passa.

Igår under dagen kom det ca 1 dm snö, och detta fortsatte under natten då det kom 1 dm till. När vi gav oss ut på vägarna imorse kl 07 hade de inte riktigt hunnit ploga överallt… 🙄

Så efter de första tre milen var jag beredd att vända och skita i detta. Jag har aldrig någonsin under mina 15 år med körkort varit rädd när jag själv kört bil. Det var jag idag. William och hans tjej var med i bilen, och jag var livrädd för vad som kunde hända om jag hamnade lite fel i snömodden eller om vi skulle möta någon galning som hade bråttom och gjorde en livsfarlig omkörning.

Lyckligtvis hade de därefter plogat, så då väntade bara 11 mil i blixthalka och snöstorm 😅 det tog 2,5 timme till stan, och jag blev fem minuter sen till sjukhuset.

Väl där var jag så uppe i varv och stressad att jag knappt minns vad som sades. Men summa summarum: vätskeansamlingarna var borta och vi kunde ta bort slangjäveln 😁💪🏼

Att ta bort den var en piss i rymden, kändes knappt. Men sen visade det sig att ett av stygnen, som egentligen ska försvinna av sig själva, hade vuxit in i huden och blivit stenhårt, så det var som att gå omkring med en nål där bak. Inte konstigt jag har haft ont 🤦🏻‍♀️ Så ja, att skära bort den kändes kan jag lova. Var precis i färd med att slå till kirurgen när han ropade ”den är borta, den är borta!” 😂

Efteråt hämtade jag upp Liona och William, som var hos sin favoritfrisör på Gentlemens Barbershop och fixade frillan inför det nya året, och åkte till Bergvik. Regnet öste ner och det kändes helt enkelt inte särskilt lockande att strosa på stan…

Just det, imorse när jag vaknade hade jag ont i halsen och bihålorna, så jag insåg att även jag skulle få drabbas av den härliga mansförkylningen som pappa haft 👍🏼 Tack, förkylningsgudarna, för det!

Så efter en timme på Bergvik kände jag mig ganska klar, och undrade i mitt stilla sinne varför det inte finns vilorum på alla köpcentrum. Hade betalat mycket pengar för att få lägga mig och sova någon timme! Men i brist på detta fick jag, efter ytterligare en timme, med mig ungdomarna och vi styrde kosan mot Deje och syrran.

Efter en snabb visit hos syrran började vi rulla hemöver, och då kom nästa problem och rädsla på vägen: tröttheten. Jag var så trött så jag satt och slog mig själv i ansiktet, skakade på huvudet med jämna mellanrum och försökte undvika att kissa när jag blev kissnödig – allt för att hålla mig vaken. Till slut blev det dock ohållbart och jag stannade för att besöka damernas. Så fick jag även lite frisk luft, vilket var vad som krävdes för att orka resten av vägen hem. Det är riktigt otäckt att köra bil när man är så trött så bilarna framför fladdrar fram och tillbaka…

Nu ligger jag nerbäddad i sängen och tycker oerhört synd om mig själv då jag blivit riktigt risig. Sovit några timmar och fyllt på med vätska och Alvedon, så nu är planen att fortsätta sova och omfamna den kommande flunsan. Vore ju synd om man bara kunde få en enda dag att njuta av att kroppen håller på att läka 😂

Trots sjukstuga så närmar sig Nyårsafton med stormsteg. Jag är egentligen inget fan av den högtiden och orkar sällan hålla mig vaken till tolvslaget, men jag vet att William tycker det är mysigt med lite god mat och att bara umgås, så jag hade trots allt tänkt fixa en trerätters. Av allt att döma blir det bara vi två i år 😊

Vad har ni för planer på nyår? Har ni någon tradition ni återkommer till eller ändrar ni från år till år? Vad har ni tänkt äta? Smäller ni raketer, skickar upp rislyktor eller bara tittar på andras fyrverkerier?

28 dec. 2023

december 28, 2023 / admin / Inga kommentarer

Snart är det fredag… Vilket (förhoppningsvis) innebär att dränaget försvinner! 💃🏻

Var på röntgen igår för att ta reda på hur vätskeansamlingarna ser ut. Det blir i sin tur svaret på huruvida dränaget kan tas bort, eller om det måste sättas om. Tyvärr får jag inte veta vad svaret blir förrän imorgon hos läkaren.

Som lite grädde på moset tyckte herr Vädergud att vi inte hade nog med snö, så vi kör ett litet snöoväder i dagarna två. Lagom till att vi ska ner till stan tidigt imorgon med andra ord… Är inte livet fantastiskt? 🥹

Nåja, ingen idé att grubbla över det – vädret kan vi ändå inte påverka.

Jag måste bara tipsa om något jag nyligen upptäckt och blivit fullständigt beroende av: Vinted! En sida där folk säljer både nya och begagnade saker till sjukt låga priser, där frakten inom Sverige är gratis och där både köpare och säljare kan känna en trygghet när det kommer till betalningen (nej, jag är inte sponsrad, bara en väldigt nöjd kund!).🌟

Som ensamstående mamma som dessutom är sjukskriven nu så är inte ekonomin på topp. Särskilt inte när man har en son som ständigt växer ur kläder och skor, så man behöver köpa en ny garderob inför varje ny årstid. 😅 Då är det guld att hitta såna sidor, där man kan köpa kläder och skor i nyskick men till mindre än halva nypriset. Och de har verkligen ALLT!

Det är även sjukt smidigt att sälja via Vinted! Har fått sålt mer via dem på en vecka än jag fått sålt via exempelvis Marketplace på flera månader!💰

Nåja, nog med reklam som inte är sponsrad.

Idag tänkte jag försöka lära min kära hund lite nya tricks, han är så oerhört uttråkad när jag inte orkar gå ordentliga promenader med honom och vädret inte direkt bjuder in till att hänga ute i trädgården om dagarna (-17°C igår). Så stay tuned, tänkte nämligen försöka filma när jag lär in ett nytt trick så att ni kan få hänga med på det 😊

Ha de gött, hääj!

26 dec. 2023

december 26, 2023 / admin / Inga kommentarer

Julen är över för detta år, och ärligt talat känns det som om jag mentalt missat den helt. Hade ingen som helst julkänsla innan, och nu känns det bara som om vi haft några härliga, men vanliga dagar tillsammans med syster med familj 😅 Fler som missat julkänslan i år?

Hur det än är så har julafton och juldagen passerat åtminstone, och vi har haft det så mysigt! Julafton började med grötfrukost följt av julklappsjakt, där barnen fick ledtrådar, rebusar och lite annat knep och knåp för att till slut hitta gömman med julklappar.

*När tålamodet tryter kan man*
*behöva en hjälpande hand ❤️*

Därefter var det dags att klä på sig och börja med maten. Syrrans pappa med familj dök upp strax innan 13 och då vankades julklappsutdelning. Tror att alla blev nöjda med sina klappar 🥰 William fick bl. a. nya skridskor och två biljetter till Ken Ring i Karlstad i september.

Syrran fick agera jultomte
och dela ut klapparna 🎁

Efter att klapparna delats ut och alla tackat varandra var det dags för mat, innan vissa (vuxna 😅) ville se Kalle Ankas jul. Barnen är inte särskilt imponerade av det där.

Efter detta gick jag för att ta en liten siesta för att orka med resten av dagen. Jag vaknade dock inte förrän 19.30, när gästerna gått hem och Linnea lagt sig för kvällen 🙈 tanken var att vi skulle åka hem samma dag, men den planen strök vi snabbt och bestämde oss för att spela lite spel istället. ”Ska vi slå vad?” kan varmt rekommenderas, jisses vad vi skrattade!

Kan spelaren balansera timglaset på pannan och ta tre steg bakåt?

Kan spelaren bräka första versen i Du gamla, Du fria utan att börja skratta?

Därefter kom pojkarna på att de skulle åka skridskor, så syrran skjutsade bort dem kl 22 på julaftonskvällen 😅 Vi hann med en omgång till innan läggdags, och dagen blev ju trots allt väldigt bra 🥰❤️

Juldagen började med att jag inser att bedövningssalvan är slut, och att det därför är väldigt bråttom hem om jag ska orka sitta och köra hela vägen. William ville åka skridskor en gång till innan vi åkte hem, eftersom vi tyvärr inte har någon is här hos oss. Därefter startade jag upp Bettan och vi rullade hemåt. Borta må vara jättebra, och syrran har tagit så väl hand om oss, men hemma är ändå alltid bäst 🙏 Så skönt att få landa i sin egen soffa, slå på en film och bara mysa med Grabben ❤️

Nu räknar jag ner till fredag när det förbaskade dränaget ska tas bort. Men först röntgen imorgon, följt av veterinärbesök på torsdag för att ta bort resterna av klon som Grabben brutit av.

Tack alla inblandade för en fantastisk jul ❤️🎄

God jul och gott nytt år! 🎉

Dan före dopparedan 🎄

december 23, 2023 / admin / Inga kommentarer

Denna dag har varit planerad i detalj sedan veckor tillbaka. William, pappa och jag skulle åka ner till syrran och vara med på uppesittarkväll, köpa pizza och bara mysa. Men saker blir ju sällan som man tänkt sig, som ni vet…

Det började med att pappa ringde imorse och berättade att han var sjuk. 🤒 Eftersom jag hade min bil kvar nere hos min syster (från när jag blev hämtad på sjukhuset och inte kunde köra den hem själv) så kunde jag inte åka ner utan pappa, så han skulle följa med och skjutsa William och mig. Jag lyckades övertala honom att ta med saker för att stanna, OM han skulle känna att han orkade.

Väl på plats kände sig pappa piggare och vi beställde lite pizza och började ladda upp för Bingolotto. Linnea la sig vid 19-tiden. Kl 20 insåg pappa att han inte orkade med något julfirande och åkte hem, och strax därefter försvann pojkarna ner i källaren för att skruva på något med motor på.

Efter tredje Bingon skulle jag ta av Grabben hans strumpa och göra rent klon. Inser då att foten svullnat upp till dubbel storlek 😳 Panikkänslan som infann sig går inte att beskriva. Kvällen innan julafton – var f**n får man tag på en veterinär då?! Bokade en rådgivningstid med Agria och började leta efter närmsta veterinär som hade öppet ikväll, eller allra senast imorgon bitti. Det fanns såklart ingen i närheten… Men en halvtimme senare när Agria ringde upp på videosamtal skulle jag visa upp tassen, och syrran frågar mig om jag inte har fel fot. Nope, den hade bara gått ner till normal storlek igen 😂🙈 lyckligtvis hade jag skickat bilder innan så veterinären inte trodde jag var alldeles knäpp. Hon tyckte vi kunde avvakta och hålla koll på svullnad, värme i benet och eventuell feber. Troligen hade jag lindat benet för hårt och den hade därför svullnat upp. Gissa om jag skakade av lättnad?!

Så ja, halva Bingolotto spenderades med syrran i soffan, en fjärdedel i ren panik och sista fjärdedelen struntade jag helt enkelt i av ren utmattning 😅

Nu håller jag tummarna för att vi kan vänta på den inbokade tiden jag har hos veterinären på torsdag. 🙏 Och att vi får en julafton som går enligt plan, även om inte pappsi är här ❤️ Vi åker hem i tid imorgon så vi hinner fira lite med honom också.

Så med detta vill jag önska er alla en god jul! 🎄🎁🎅 Hoppas tomten kommer med många paket och att ni får en lugn och vilsam julafton – det ska jag ha ❤️

21 dec. 2023

december 21, 2023 / admin / Inga kommentarer

God kväll!

Haft en riktigt jobbig natt smärtmässigt. Vet inte varför, men av någon anledning har dränaget börjat göra extremt ont igen. Den enda ställning som funkar liggande är på rygg, och jag avskyr att sova på rygg 😅 funkar inte alls att ligga på sidan. Känns ungefär som om jag skulle ha ett öppet sår och hälla salt i det. Heeeela tiden! Precis så kändes det i början när dränaget hade satts dit, men det blev bättre efter några dagar. Så varför det gått tillbaka igen nu vet jag inte, om jag kan ha rivit upp något stygn eller något kanske…

Har tid för återbesök och borttagning av dränet den 29/12, och det har aldrig känts längre bort. Måtte det lugna sig innan lördag iaf, då åker vi ner till syster för uppesittarkväll följt av julfirande. Min största fasa är att hamna på sjukhuset och behöva spendera julafton där.

Idag har vi inte gjort mycket, lyckades somna sent imorse och vaknade vid 14-tiden 🤦🏻‍♀️ så nu kommer det väl troligen bli ännu en vaken natt. Får försöka hålla mig vaken till imorgon kväll så jag vänder rätt dygnet lite.

När jag kom hem från sjukhuset kände jag mig så himla ofräsch; blek och puffig med utväxt som gjorde att jag såg halvt skallig ut. Men efter färgning av utväxten och ögonbrynen samt lite BUS (Brun utan sol) så börjar jag känna mig lite mer som folk igen. Det må låta ytligt, men det gör mycket att få känna sig fräschare. På sjukhuset blir jag alltid så mycket piggare när jag får duscha, sätta på mig rena kläder och få nya sängkläder. Man får liksom en skjuts energimässigt. Jag minns att när jag låg inne så länge efter stomioperationen 2015 kom en kompis och färgade min utväxt på sjukhuset, det var nog första gången det hände 😂 Men det gjorde mig så oerhört mycket piggare, och gjorde därmed fick jag mer ork att läka snabbare. Jag tror verkligen på det. Så förringa inte känslan av att få känna sig fräsch när det kommer till återhämtning.

Jag fortsätter att hålla Grabbens klo ren med Klorhexedin och Honungssalva, han är inte så nöjd över att ha tassen lindad och vill gärna vara där och dra i lindan, men med en strumpa ovanpå får den sitta kvar tills det är dags för nästa tvätt. Vi har även bokat tid för vaccination i mellandagarna så kanske kan be dem kika på klon då. Är väl ingen veterinär jag träffar, men de borde ju se om allt ser bra ut åtminstone. Han är inte varm eller röd, så det är inte infekterat iaf. Inga promenader utan skor i nuläget och ingen lek med bollen, till hans stora förtret. 🙈

LifeasIknowit