Efter min operation 2015, där de tog bort hela tjocktarmen, så trodde läkarna (och jag) att jag var frisk eftersom sjukdomen jag då fått diagnostiserad (Ulcerös Kolit) sitter enbart i tjocktarmen. All medicinering avslutades därför och jag såg ljust på framtiden. Jag sökte till Socionomprogrammet på Örebro universitet och kom in, och bestämde mig för att ta mitt pick och pack och flytta ner. Nu var jag ju frisk, inget kunde stoppa mig nu! Jag kunde göra allt jag inte kunnat tidigare, och jag behövde inte längre hålla koll på var närmsta toalett fanns. Jag önskade faktiskt att jag hade gjort den där operationen tidigare.

William, vår hund och jag flyttade ner till en lägenhet några mil utanför Örebro, William började på skolan där och allt kändes verkligen toppen. Men det dröjde inte länge innan symtomen jag haft innan operationen kom tillbaka. Smärtor, blod och slem i avföringen, extrem trötthet… Åkte in akut flera gånger innan de till slut konstaterade att inflammationen spridit sig till både tunntarm, tolvfingertarm och magsäck. Diagnosen ändrades till Crohns och vi behövde bekämpa den med kraft. De satte in en slags svag dos av cellgifter för att få bukt med den omedelbara inflammationen, och jag vaccinerades mot allt möjligt eftersom den tar ner immunförsvaret mycket. Jag skulle undvika stora folksamlingar och varje gång jag fick feber behövde jag uppsöka akutvård.

Eftersom jag flyttat ifrån hela mitt nätverk och min familj blev det väldigt svårt att ta hand om William, hund och mig själv när jag var så sjuk. Jag tvingades omplacera min älskade hund eftersom det var omöjligt för mig att ta hand om honom i det läget. I samråd med familjen bestämde vi även att jag skulle flytta närmare dem för att underlätta avlastning. Så vi flyttade till samma ort som min syster, med planen att jag skulle kunna fortsätta studierna i Karlstad. Så blev det tyvärr inte.

Medicinerna hjälpte inte som vi hoppats och jag åkte in och ut på sjukhus. Jag var sjukskriven under lång tid och missade till slut så mycket i skolan att jag tvingades hoppa av.

Efter ca ett år med Humira, som var den medicin jag fått i Örebro, mådde jag ändå såpass bra att jag beslutade mig för att testa att sluta med den. Det gick över förväntan och jag fick inte tillbaka någon inflammation. Ändtarmen fortsatte dock att vara inflammerad, men den kunde vi behandla lokalt.

Ändtarmen är det som ställt till det mest genom åren. Den har varit konstant inflammerad och det har därför aldrig varit aktuellt att lägga ner stomin, eftersom en ihopkoppling med ändtarmen skulle riskera att tunntarmen blev inflammerad igen. Jag läste skräckhistorier om folk som lagt ner stomin och jag kände helt ärligt att jag inte vågade chansa. Jag hade ju fått ett helt nytt liv. Så, stomin förblev.